1
Vid tio idag var min tandläkartid.
Jag cyklade dit uti solen.
Jag möttes som vanligt av sköterskan blid.
Och satte mig strax uti stolen.

2
Den stolen är utmärkt och bra för min rygg.
(De röntgar nu tändernas rötter.)
Här är jag hos vänner, ja här är jag trygg
Så skönt att få vila för fötter!

3
Jag lysrören ser, de är tio totalt.
De hela blir färre med åren.
Nog borde väl detta rätt snart bli fatalt?
Fast solen ger stöd nu på våren!

4
Han hittar dock karies distalt på plus två.
Han frågar: ”Vill du ha bedövning?”
Jag är väl en man! Jag ska klara’t ändå!
(Tänk: somliga kräver få sövning!)

5
Med finaste verktyg han klargör för fyllning.
I taket jag ser stuckaturen.
Och visst är han värd allra finaste hyllning,
så fint som han gör garnituren.

6
”Egentligen borde man ta amalgam.
Det fäster så bra i allt blodet.
Det är bara snack att man därav blir lam.
Dock är det ej längre på modet.”

7
Jag ser i hans ögon: Han sig koncentrerar:
”Komposit fyller upp kaviteten”
Det hör till hans jobb att han svarslöst orerar
”Den blir bra ändå, kvaliteten.”

8
Till sist tar han bort massa tandsten och plack.
(Och snart är det dags att betala.)
”Ja, nu kan du skölja!”, för undan sitt rack.
Jag reser mig stelt ur min dvala.

9
Javisst ja, betalning, ja det var så sant.
Jag räcker fram sedeln, en lång en.
Jag vill ju med honom ej komma på kant.
För tänk om han framgent tar tången!

10
Ja, tandläkarn min är den bästa att finna.
Jag kommer så gärna tillbaka.
Till sköterskan också, en rar liten kvinna.
Med vackraste ögon och haka.