på promenad
vid Vintergatans
disiga blå berg

vårvattnet forsar
genom gatans galler
under tyst rymd

snöbergen blixtrar
i solen likt hennes
klara tanke

den öppna blicken
och värmen visar vägen
till skapande mod

lapphundens ögon
knyter ann till hans
beroende och gränser

från hållplatsen
Panncentralen skönjas
bergets telemast

morgondag randas

*
ingen kan prata
om kärleken som hon

rösten byter tonart

ögon vilda som djur

genom rökmaskinen
dansar hon i frihet

till Duke Ellingtons
Pie Eyes Blues

*
gungeligung

saxofonen synkoperar
tid och rum

han söker sin egen röst
i polyfonisk musik

det fanns en tid då
han saknade självkritik

den sammanföll med
de årtionden han ville
förändra världen

*
hennes attityd
till rädsla övervunnen

tar mikrofonen
svänger med vacker kjol

läser sin musik

hennes ord berusar

vaggar sanningar
mer än solstrålar

*
vemodsmusikens
molande lyrik, bryts av
smattrande horn

och furiösa stråkar
öppnar hav av ljus och liv

en doft av kärlek
finns kvar i mina rum
efter du var där

stjärnhimlen landar

*
vad vill han minnas
från sin tidiga barndom

korna i ladan råmar
hästar kyrkosläden drar

bild av en målad fasad
där färgen krackelerar

*
det mesta kan jag
vara förutan, det är

ju helt ointressant

när minnet av vår
klärobskyra kärleksnatt

bjöd tro på änglar

*
morgonfåglars skri
strimlar nattens tystnad

till serpentiner

*
visst får man ångest

ska jag dö igen
i infarkt i filmskolan

aldrig älskarroll

de borde ge oss en chans
för gamlingar kan älska

*
hon och han kurar
skymning vid världsmusikens
soliga ögon

hon är sinnlig
med barnets spejande blick

öppnar en resa
till drömmen om ögonblick

i befriande dager

*
kullens nakenhet
bakom trädens pelare

backens snötunga
åker genom hennes år

av tomma stolar