Tappat räkningen på hur många gånger
jag sårat någon, mot min vilja.
Kommer inte längre ihåg hur många gånger
jag legat i min säng
med mitt eget krossade hjärta i handen.

Numera är jag rädd,
rädd för att göra någon trasig.
Rädd för att själv bli söndertrasad.
Jag har helt slutat lita på mitt eget omdöme.
Jag känner inte mig själv.
Men nu,
nu känner jag som aldrig förr.
Mitt bland all förvirring och osäkerhet
så kryper en liten önskande dröm.

En liten dröm om lycka.
En liten dröm, som jag inte vet
om jag vågar drömma.
För jag känner inte mig själv längre.
Dröm eller illusion,
känsla eller vilja till lycka?
En sak vet jag,
att om denna lilla försiktigt smygande tanke
skulle visa sig vara mitt hjärtas dröm,
då finns det ingen lyckligare än jag.

Respekt, omtanke och vänskap
är något som jag inte tar förgivet.
Ett krossat hjärta kan inte gå i bitar.
Vad ska jag göra nu?
Med risk att förstöra,
trampa, krossa och totalt bryta ner
något som är vackert,
drömmer jag försiktigt om något vackrare.
Något jag inte riktigt känner,
liksom jag inte heller känner mig själv.
Jag vet inte.
Men jag hoppas.
Jag drömmer och tänker.
Krossa eller bli krossad,
det är frågan?
Finns lycka även under osäkra omständigheter?
Jag vet inte.
Men jag hoppas.