just när april spred sitt skiraste ljus
i skimmer över ängar och vägar
fann jag mig slocknad och svedd
utbrunnen
kallnad och död

just när koltrasten sjöng som förr
ur aftonskogen i väster
fann jag mig
inte mer varande här
en tomhet i kontrast mot allt liv
 
allt jag sörjer och saknar
är dött
hur jag vrider och slingrar mig
kommer jag aldrig ifrån
tyngden
den obönhörliga 
av allt som inte finns kvar

just för att april skimrar vårligt ljus
och koltrasten sjunger som förr
gör det dubbelt ont
att i skam se dagarna flyta förbi
min vanmakts sömn