"jag vet inte varför,
men jag återvänder alltid hit
det var väl något vi gjorde
något vi sa' här som förändra' mitt liv"

vissa rader sätter sig helt utan anledning. ja, även jocke bergs. något av en hjälte jag alltid har skämts för. dessa bara fann sig ner. jag vet inte hur många gånger jag gått och nynnat på dem när jag har tyckt synd om mig själv.

och det är så svårt att inleda, veta hur man ska börja i en sån här process. vad vecklas ut först? det hände något igår. egentligen en parentes i det stora hela, men så lätt att se för jag drömmer aldrig mardrömmar. jag förnedrar inte längre mig själv med svartsjuka frågor. igår gjorde jag ändå det. det är bara ett symptom. där döljer sig hela mitt liv i baktakt. och jag försöker att finna roten genom att sortera, skriva ur mig. för det måste jag vara otroligt uppriktig, framförallt mot mig själv. har jag någonsin vågat vara det? kanske. jag vet inte vem jag är, förrän jag läser mig själv på ett papper. bokstäver och rader om en situation, eller rent av om ett liv. ett helt kanske till och med.

när jag var sex år, så stod jag ofta ensam i vårt varma kök, det lyckligaste barnet i världen, stod framför den gamla köksradion och forcerade fram tårar till smörsånger. jag vet inte varför, men sprickan behandlades redan där tror jag, jag tror även att det faktum att jag stal mynt ur mammas plånbok vid ett par tillfällen hör samman med sprickan. jag gjorde det ett par gånger, inte för att jag behövde något. jag hade ju allt. jag ville nog att någon skulle upptäcka det och bli arg. den skulden och skammen bär jag med mig än idag, tänk ett så futtigt litet brott, som många andra små barn säkerligen också begått. det har inte hänt många gånger i mitt liv, men när någon misstänkliggjort mig för något liknande senare i livet, så har jag blivit så arg, så arg. just för att den lilla pojkens skuld aldrig försvinner. hur kan något så litet få så stor verkan? hur ska då inte andra känna? de som bär större delar inom sig. patetiskt av mig att ens dryfta det här, men ändå nödvändigt rent egocentriskt. och jag måste återkomma till att det bara är symptom igen. det är något annat som skaver. gnuggar sig i mitt inre.

"jag slår rot i de kvinnor jag älskar"

jag är ingen beläst människa. jag har för mycket saga inuti mig själv, men salman rushdie fångade mig direkt. kanske för att när jag ser hans trötta ögon, så får det mig att tro. tro att han har levt allt det där, åtminstone inuti, och nu är trött av livet men vis sökande de sista pusselbitarna. som om han vore nära något jag vill åt. men mest kanske jag fastnar för att jag har ett dubbelt förhållande till de raderna. jag vill inte slå rot i mina kvinnor, jag tycker rent av att det kan vara avskyvärt ibland. att se det hända. men jag har alltid öppnat, beskärt mina stjälkar och vuxit hos dem.

jag blir vansinnig av din doft. och när du låter mig använda blicken, och hur du blir längtande busig av den. när jag får bita lite lätt i din arm. och känna din hand treva mot min ynlingadom. näh, jag är inte man. de som yttrat de orden har fel. jag behöver full stimulans, kanske är det därför jag tröttnar på kurser, uteblir så fort det blir för tekniskt. jag är inte riktigt så med kvinnorna jag älskat. alla fyra, kanske är jag lyckligt lottad. men i dig fann jag full stimulans. och jag älskar de där stunderna när vi får försvinna i varandra. kanske lite för mycket. för jag ger bort aningens för stora delar av mig själv i ett förhållande. fortfarande. jag är så mycket närmare balansen, men jag stoppar mig själv när det går för långt. analyserar tillräckligt lite för att störas av en hand på min mage, och glömma allt igen.

förr så kunde det ta månader, ja i ett fall till och med år, för mig att acceptera ett uppbrott, jag gick och längtade i känslan på dagarna, och kedjerökte, berusade mig på helgerna. det lever inte kvar i mig längre. jag ger det en vecka och sedan går jag vidare på nåt sätt. men jag följer fortfarande till viss del samma mönster. märker hur jag börjar spegla mig med handen över magen, för att känna att den fortfarande håller måttet, tindrar med de gröna för att se om jag duger. det är ett väldigt ytligt sätt att komma vidare. hur jag letar blickar på tunnelbanan, och kan lindras för en halvtimme och en vardagsdröm. det är fel, jag vet, och jag slutar med sånt nu. den där bekräftelsen är nog viktigare för mig än jag tror. och jag tänker på hur destruktivt livet kan vara i en tunnel. jag tror på oss. tajmingen skiter sig ibland. det borde räcka så. nya tag, utveckling. men inte i någon annan, utan stolt seende stående, framför mig själv.

jag behåller lockarna, hjärtat. jag behåller dem för att du tycker om dem. ibland funderar jag på att klippa av dem och bli sommarpojken igen. det är nog ett felvrickat försök att verka självständig inför mig själv. om jag följer hela tanken varvet runt, låter håret vara, och ändå kan se mig själv som stark. då är jag nog mer än halvvägs. visst är det futtigt, men jag tror att de stora frågorna och svaren gömmer sig just där. i de små skitsakerna. vet du om att jag är så stolt över dig? hur dina jättekliv rör sig ovan mig. skakar marken och gör mig trygg. för att du går vägar. egna vägar. jag går också mina egna ofta. men de saknar underlag. jag är en drömmare. en krass drömmare, tror jag. att leva så i en blick är få förunnat. jag är dig evigt tacksam, för att du vågade. och för att du fortfarande vågar.

ibland inbillar jag mig att mina nära har svårt att hantera mig, för att jag är så öppen riktig när man kommer nära. idag inbillar jag mig mest sanningar. sanningar om att allt inte passar ihop, och om att vissa saker alltid passar, oavsett hur mycket vatten som rinner inunder och genom. hur det håller ihop, hur vi håller ihop, för det är en känsla inom. den där att både du och jag är mer än halvvägs, och att den senare delen av resan kommer att bli lätt. oavsett konstellationer. några andetag bort ligger något och väntar. sprickan som spacklats är inte längre, och färgen har torkat för länge sedan. jag hamnade någon helt annanstans i detta jag känner mig igenom. kanske är det för att jag fortfarande är för skräckslagen för att vidröra kärnan av det som är jag. kanske är det så att jag redan omfamnar den och att det inte var värre än så här. livet är fulvackert, och du är min hjältinna, för att dina steg leder till dig själv. däri finns kraften, och jag lånar av den ibland, precis som du lånar av mig. det är ett sätt att älska. det finns så många.