"Sashimi eller sukiyaki."
"Mmm. Tyst."

Han håller handen mot mellangärdet och den andra under nacken. Min arm ligger lätt mot hans midja och han tittar upp i taket, upp på vår artificiella stjärnhimmel som fortfarande lyser. Om några minuter kommer den att bli allt svagare och till sist försvinna. Men ändå, en egen stjärnhimmel utan rosa dis. Jag ser knappt hans ansikte, bara hudens ojämnheter i skumrasket. Hans ögonvita som snett blänker till runt en svart iris då han ser på mig.

"Han fick järnröret rakt i bakhuvudet."
"Tror du han lever?"
"De slängde bara in honom i bilen som en bit kött. Mina byxor var helt rödprickiga längst ner. Om det inte var för de där prickarna hade jag aldrig trott på att det hänt på riktigt."

Han suger i sig några djupa bloss och små glödbitar faller hela tiden ner på täcket. Jag gnider bort dem med handen. Det svider till varje gång.

"Jag skulle kunna äta nästan vad som helst."
"Utom misosoppa."
"Inte misosoppa. Fast kanske."
"Du menar inte det."

Han vänder ansiktet mot taket. Hans hår är blött mot kudden.
Jag gnider fingrarna hårt mot varandra, de är iskalla och stela. Värmen fungerar inte och det är monsun utanför. Sedan drar jag upp täcket till hakan och över honom. Han ger mig fimpen och jag röker de sista blossen in till pappersfiltret. Det börjar genast pipa i öronen och magen vänder sig. Jag slänger fimpen i en colaburk och kryper ihop med händerna över ansiktet.

"Eller jordnötsskott, kött och fluffigt vitt ris."
"Drick lite vatten."
Jag räcker honom flaskan vi fyllt i fontänen i parken och han dricker några klunkar. Plaststjärnorna i taket blir allt blekare.
"Jag tror hans huvud sprack. Det lät så. Sedan åkte de bara iväg."
"Försök sova lite. Vi tvättar byxorna imorgon."

Han blundar mot mitt hår och jag hör trafiken rusa under balkongen. Regnet smattrar mot plåten. Varje kväll somnar jag med blicken mot panasonictornet med sin suddiga blå neon. Regnet gör ränder genom ljuset. Det kanske snart är morgon.