Så bistert isande kall
sveper nordan
över ansiktet,

som frusna fingrar
sipprande trevande
gastkramar allt levande

alla mina kobbar skär
som minnes mina lekar,

slår sjöar ja det starkaste hav
i bojor hela mitt landskap
vilar på en jord som nästan dog,

sjöar som oseende frusna ögon
speglar svagt ett dansande norrsken
som såg jorden födas,

där mörkret viker undan
håller andan alling bara sprakar
där alla solar bleknar,

när hela himmelen klyvs
av din eld som smälter
min köld.