Vi är svenskar för att vi bor i Sverige, ett stycke landyta som vi för det mesta rör oss i under större delen av våra liv, även för de människor som är födda någon annanstans.

Svensk blir man av gammal vana på grund av de dagliga kontakterna med marken, grannarna, polarna, jobbet och samspråket med övriga människor runt omkring.
Jag uppskattar landet jag har valt att bo i (trots allt) för dess förtjänster, jag erkänner dess brister, och känner av landets kännemärken: En av dem är de genomgångna oförrätter, fåfänga förhoppningar som mynnar ut i vrede och besvikelse, som lindras när människor tycker sig delta i den kollektiva sorgen.

Vi lägger rosor och tänder facklor, har tysta minuter i massmediala masspsykos. Vi fås att tro att alla människor är lika mycket värda, men vi är mycket selektiva i att visa vår förträfflighet. I konsekvensens skull borde vi tända ljus vid naturkatastrofer där inte en enda svensk har omkommit, om inte annat så för symbolikens och det odelade människovärdets skull. Vara en människa som ”bryr” sig då med inte bara upprätthålla tjusiga korrekthetsfasader för att vi ska visa hur odelat deltagande vi tror vi känner oss.