så girigt som endast den druckne kan
till varje pris och utan skam

med spruckna läppar ska varje droppe
som ur buteljen sugas kan,

du ditt inre som ett sotigt askfat
fyllt med blod

där du på explorer seglar fram,
du började seglatsen när månen var ny
och ditt jag i nedan,

ditt jag så flummigt vilset
i ett hav av törst,
bara dricka eller dö,

men i zenit vaknar din
verklighet klyver det stora blå,

för ändå inom dej bundet
mellan regn och drömmande jord,

finnes mjukt dold ditt jag,
i din stillhet så stor så öm,

som vilset letar trevar binder
oss samman som tårar
i flödande djupa fåror
i livets mäktiga dröm,

i en rymd full av skalor
till en underbar regnbåge,

där varje jag är sin egen
vackraste ton.