~*~
    
Jag sitter på en av syltorna
Vid femtioandra gatan
Väldigt rädd och osäker
Då det vackra hoppet utplånas
I ett lågt oärligt decennie:
Vågor av ilska och skräck
Cirkulerar ovan de ljusa
Och förmörkade länderna på jorden,
Fixerade vid vår egen livssaga;
Kommer den onämnbara dödslukten
Att kränka September kvällen.

Noggrann vetenskap kan
Uppgräva hela brottet
Från Luther till nutid
Som har gjort en hel kultur galen,
Finna vad som hände i Linz,
Vilken jätteinsekt som fick
En psykopatisk gud:
Jag och befolkningen vet
Vad alla skolbarnen kan,
De som åsamkats onda dåd
Utför onda gärningar.

Landsförvisade Thucydides visste
Allt det som kunde sägas i ett tal,
Om Demokratin
Och vad diktatorer gjorde,
Den åldersstigna smörjan de pratar
Till en apatisk grav;
Analyserade alltsammans i sin bok,
Upplysningens tid bortdriven,
Den vanebildande smärtan,
Av felstyre och sorg:
Vi måste genomlida allt det igen.

In i den neutrala andan
Där blinda skyskrapor använder
Sin fulla höjd för att kungöra
Styrkan i den Kollektiva Människan,
Varje språk utflödar i sina fåfänga
Tävlingslystna ursäkter:
Men vem kan länge leva
Inuti en euforisk dröm;
Ut ur spegelbilden de stirrar,
Imperialismens ansikten
Och felet det internationella.

Anleten längs med baren
Hänger fast vid sin vardag:
Ljusen får aldrig nedsläckas,
Musiken alltid där spelas,
Alla konventioner konspirerar
För att få detta fort att antaga
hemmets möblemang;
På det att vi ej ser att vi är,
Vilse i en stor spökskog,
Barn som är rädda för natten
Som aldrig varit lyckliga eller snälla nog.

Det mest uppblåsta militanta skräp
Viktiga Personer skriker
Är ej lika grovt som vår önskan:
Det den galne Nijinsky skrivit
Om Diaghilev
Som är sant för normala hjärtan;
För felet som är medfött i ryggmärgen
I var kvinna och var man
Åtrår vad de ej kan få,
Ej universell kärlek
Men att ensam bli älskad.

Ur det konservativa mörkret
In i det etiska livet nu
Kommer de täta pendlarna,
Upprepande sitt morgonlöfte;
'Jag skall vara trogen min fru,
Jag skall koncentrera mig mer på mitt arbete,'
Och hjälplösa guvernörer vaknar
För att återuppta sitt tvångsmässiga spel:
Vem kan släppa dem fria nu,
Vem kan nå de döda,
Vem kan tala för de döva?

Allt jag har är en röst
För att knyta upp denna insvepta lögn,
Den romantiska lögnen i vårt sinne
Om den känsliga mannen-på-gatan
Och lögnen av Auktoritet
Vars byggnader trevar upp i skyn:
Det finns inget sådant som en Stat
Och ingen existerar heller ensam;
Hungern ger inga valmöjligheter
Till medborgaren eller polisen;
Vi måste älska varandra annars dör vi.

Försvarslös uti natten
Vår värld orörlig ligger;
Ändock, prickar syns överallt,
Ironiska små ljuspunkter
Framblixtrar där de Rättrådiga
Utbyta sina meddelanden:
Må jag, sammansatt likt dem
Av Eros och av jord igen,
belägrad utav samma
Negation och förtvivlan,
Visa en bekräftande flamma.

(W.H. Auden 1939)

LPWJ svensk version 30/05/09