Du undviker min blick, jag undviker din
nerbitna naglar, nerbruten kropp
tårar som gjort sitt,
i mörkret dunkar någons hjärta
blod pumpar igenom hennes ådror
alla vrår i någons hjärta, lycka som fyller varje grop
någon annanstans, du gav ditt hjärta till någon som inte ville ha det
någon annanstans, någon annan som önskar få tillbaka sitt
en kall stol, sliten av många tunga kroppar
en kall stol som reflekterar så många minnen
på denna mark har många gått
men nu blåser bara en kall vind över marken här
all tid som hon fått.. har gått

När jag skriver ett brev som ingen någonsin kommer att läsa
när jag skriver ett brev som blir stulet och berövat
av dessa ord som inte säger någonting, som inte säger någonting
bara det de kan säga, av det jag vill säga
vilket inte är mycket
ändå finns det inte mycket som jag klarar av att säga
jag är lixom tom på ord
som en flaska med vatten som fått stå ute i solen för länge
jag är förtorkad, urholkad o tom
jag sminkar mitt ansikte så hårt att spegeln knappt orkar hålla upp min spegelbild
där inne ser jag bara ett grimaserande ansikte
jag står still och världen snurrar runt mig men den snurrar för fort
jag sitter i en karusell och jag vill hoppa av
för farten gör mig snurrig
om du rör mig kanske jag svimmar
lita på mig, jag vill inte ha din hjälp
din beröring svider mot min hud
så gå iväg.. innan jag lämnar dig
för det kommer ingen av oss.. varken du eller jag
att klara av
mitt hår hänger i tunna utryckslösa lockar nerför mina kinder
när jag skriver detta brev som kommer att bli lämnat ensam nertryckt
i en papperskorg någonstans
eller uppeldat i tusen bitar
för de här orden berör ingen förutom mig, de här orden
i ett fattigt brev
och så sakta kommer morgonen igen
och jag vaknar igen
och ett brev ligger där
det brevet som ingen kommer att röra igen
efter mig