Jag ensam människa, har nu slutligen kommit hit,

ser ner i den stora tysta gröna dalen.

Små vita moln, som faktiskt ser rätt så snälla ut,

vandrar lugnt högt uppe på den blåvarma himlen.

Jag följer osäkert den smala slingrande stigen

genom grönt kort gräs med oräkneliga maskrosblommor.

En ljum mild bris smeker mig behagligt

och för med sig doften av blommor till mina näsborrar.

En ensam nyckelpiga flyger förbi överraskande piggt.

Ibland små tunna moln av frödun sjunker ner mot marken

I skogen där nere lever jätteröksvamparna, det vet jag.

Nu äntligen, som att klä av sig en tung gammal rustning,

förnimmar jag en tillvaro av yttre och inre frid.