Han tar sin hammare,
han tar sin kofot,
han tar sin hjälm,
vart ska han, på ofog?
Tre och tre i långa led,
marscherar raska pojkar fram,
bruna i hyn över kullersten,
ja de traskar fram, ja de traskar fram.

Men vid vägen väntar,
en hälsningskommité,
på varsin sida av vägen,
med högerarmen till spé...
"Åk hem till erat Afrika!
Åk hem era svarta svin!
Vafan! Här kan ni inte stanna!"
sade ett tolvårigt glin.

Och jag som förman vandrar,
i solidar'tet med dem,
som kommit från fjärran länder,
som arbetar o förlorat båd' hus o hem.
Och där vägen sväng' av,
marscherar arbetarna in,
och jag halkar så efter,
så att ingen försvinn'.

Men vid sidan vägen,
står tre stycken så kvar,
hårt trängda av en gubbe
och två glin, ja två barn.
Jag går fram till gubben,
som gömmer sig under sin hatt,
jag frågar;"Söker ni trubbel?
låt dem va', de bygger så vårt land.

Men mannen han i vrede,
sliter av sig sin dräkt,
och ut ur mannens skepnad,
en asiat hoppar så fräckt.
Han har muskler som en boa,
och svingar så en länk;
"Så, du skyddar detta skitfolk?!
Jag ska slå dig ihjäl!"

Och över torg och gator,
går så denna jakt,
och han svingar så sin kedja,
i sin nakna prakt.
Men så han mig fäller,
och jag faller ihop,
och jag ligger och kvider,
"Är detta dagen jag dog...?"

Han drar fram en kniv,
och känner på den med sin hand;
"Jag tänker ta ditt liv,
så tänk på främmande land!".
Och skräcken likt en blixt,
krossar så mitt lugn,
och i hjärtat han sticker kniven,
med orden; "Som en hund..."