För två veckor sedan låg jag dubbelvikt på sängen och behandlade mig mot förstoppning. Detta som följd av ett telefonsamtal med en kvinna som med myndig stämma talade om att magsmärtor med all sannolikhet betydde just detta. Jag tog henne på orden och stoppade motvilligt i mig katrinplommon varvat med läkerol och annat som varnar om laxerande effekt. Samma dag ströläser jag en notis om sjukvårdsupplysningen i Stockholms län. De har tydligen ett bonussystem knutet till hur pass korta de lyckas hålla samtalen. Hon kommer ha ett fett lönekuvert att hämta ut nästa månad.

Fyra plågsamma dagar senare skickar vårdcentralen mig till S:a Görans Sjukhus. Efter ytterligare blodprov och undersökningar åker jag vidare med ambulans till Karolinska. Någonstans mellan Brommaplan och Solna förstår jag att det inte handlar om förstoppning.

Kvinnan mellan mina ben ger mig en blick jag känner igen. Det här kommer jag inte tycka om. Äggledare och äggstockar är illa däran. ”Du kanske aldrig kan få barn”. Sömndrucken och påverkad av smärtstillande knockas jag ytterligare och det är inte småfåglar som cirkulerar kring mitt huvud. Det är blöjprydda spädbarn med näsor som liknar min.

Min figursydda utopi med ingredienser som en stabil man, söta döttrar och vackra villan vid vattnet gör sig påmind. Jag ska villigt erkänna att jag knappt visste att den fanns. Men bland vita lakan, ömkande blickar och någon som talar om vad jag kan och inte kan, skriker den biologiska klockan i kapp med sjuksköterskornas larm.'

Vi har alla möjligheter att planera för imorgon, redan idag. Visioner om hur vi vill leva våra liv. Den lättskötta trädgården som hör till pensionen är egentligen lika spontan som frukosten imorgon bitti. Vi har klockor, kalendrar och kladdiga ”att-göra-listor” fästa med magneter på kylskåpet. Barn, karriär, elitserien, vad det än må vara visualiserar vi det med bästa möjliga utgång framför oss för att göra det lättare att kliva upp på morgonen.

När det oväntade händer står man handfallen och ofta modfälld. Det går inte att bygga ett försvar mot något man inte kan förutse. Man kan inte skydda sig mot överraskningar längst vägen. Vem skulle orka traska genom livet med ett leende om man fokuserade på riskerna? Det är väl en ren och skär överlevnadsinstinkt, att göra som vi gör, planera. Men det kan komma en dag då hjärtat krossas eftersom det inte följer några garantier med drömmar.

Jag hade ingen reservplan i bakfickan. Jag tryckte in den röda knappen på dosan bredvid sängen, och grät med en främling som envisades med att sticka i mina armar tills de växlade i gult och blått. Sedan gick jag vidare. För motgångar är inget man planerar, sådana parerar man efter bästa förmåga.