…ja, det blir en bra titel.

Jag har just nu kommit upp i hundra texter. 100 stycken! Det vittnar väl om skrivglädje?! Bortåt 90 % helt nyskrivet sedan jag började här på poeter.se i mars. Det mesta spontant, fritt ur hjärtat. Så man undrar: Vad ger man för bild av sig själv egentligen? Och varför lägger man en massa tid på att skriva dikter och berättelser för en mängd människor man aldrig träffat, och med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa. Min ordinarie vänkrets ger mig mycket lite feed-back, och jag tror det mesta jag skickar ut till dem är för långt för att bli läst.

Jo, ”där ute” har jag nu många nya vänner, som jag lärt känna ganska väl, tror jag, människor som säkert tycker olika i många avseenden, jämfört med mig, men som ger respons. Och man ger tillbaka. Ibland flamsar man till det, men i grunden finns en fin respekt. Att man tycker olika kan – vettigt hanterat – ge mycket mer i meningsutbytena, då olikheterna ju kan ha en grund som man kanske inte tänkt på annars. Så kan man ljuga friskt också. Utan att få det minsta dåligt samvete. Och så är det ingen som ser om man rodnar.
Är det inte underbart?

Efter att ha läst smått och gott av olika amatörförfattare på nätet, tycker jag mig ana hur man kommer folk in på livet. Även det skönlitterära, som kan bygga på research i olika avseenden, tror jag visar åtskilligt av vederbörandes egen historia och mer eller mindre rumsrena fördomar och fantasier. Människan bakom orden tonar fram. Som författare kan man ju fantisera och skriva precis på vilket tema som helst, och förutsättningarna att få till något läsvärt ökar ju, ju mer av egen kunskap man tillför. Och kunskap ligger ju nära erfarenhet.
Läckert! Man tar och ger.
Är det inte underbart?

Man kan också tillåta sig yppa lite mera om ens sidor man inte är direkt stolt över, eftersom man ju kan skriva till punkt, och därmed också få förklara ett och annat. Tala till punkt får man ju inte alltid, och då kan det halvkvädna bli hängande i luften på ett obehagligt sätt.
Är det inte underbart?


Detta sammantaget känns så härligt otvunget och äkta. Man behöver inte bjuda igen, man behöver inte fundera på vilka som passar ihop. Ålder, kön, yrke osv spelar ingen roll. Det är bara det som framkommer ur texterna som räknas.

Är det inte underbart?

Hur blir det om man träffas? Blir allt som vanligt igen? Dimper man ner i jämmerdalens alla tillkortakommanden?

Vem vet, men feg är jag inte. För det är jag alldeles för nyfiken!
Och det är underbart!