det står en koja
på det högsta bergets branta sida
där hänger fårkranier i tallens grenar
och man ser horisonten smälta
in i himlens blå

en osynlig koja
står på ensamhetens strävor
sammanhållen av min vilja 
byggd för tillflykts skull

där sitter jag och åldras aldrig
mumifieras
i den tunna luften
faller sönder om du rör mig

för jag har aldrig 
förmått dansa hos de vackra
jag har aldrig sjungit
aldrig vandrat modig över deras golv
(och om du såg mig där
såg du nog fel)

det står en koja
på det högsta bergets sida
den är min - där sitter jag och väver  
åt glömskan mjuka mattor
och fårkranierna rasslar sakta
när vinden går i tallens tak