Jag hade aldrig varit på min storasysters sommarställe så efter fyra år tyckte jag att det var dags att ta mig i kragen och åka dit. Dessutom hade de verkligen frågar mig i flera år så jag kände att nu är det dags.

Tog alltså tåget till Arboga där de mötte upp och allt var frid och fröjd tills vi kom fram.

Där fanns hunden. Hundjäkeln hade jag faktiskt glömt bort (eller möjligen förträngt) men där var han. En Jack Russel och enligt min syster så är sådana hundar på det viset att man måste visa varje dag vem som är högst i rang, dvs att det inte är han som bestämmer.

Det tyckte jag att de gjorde mycket dåligt.

Hundskiten morrade åt både dem och barnen och självklart mot mig med. Nu menar jag inte något "snällt" morrande för det finns ju morrande och det finns morrande. Nej, jag menar ett djupt morrande, darrande kropp, bakåtslickande öron och tänder synliga.

Han morrade på riktigt och, tycktes det mig, tro att han själv var ledaren för flocken. Min syster och hennes man "la ner" honom flera gånger under min vistelse för att visa vem som bestämde och jorå, det höll väl i några minuter eller så...*hmrpf*...

(aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle acceptera att "min" hund morrade åt mig eller mina barn eller dem som jag har släppt in i mitt hus, aldrig).

Jag tyckte det var väldigt jobbigt eftersom jag sov i gäststugan och dessutom röker, vilket innebar att jag gick ut och in i stugan flera gånger per dygn och varje gång jag kom in så stod han där och skällde.

Självklart blev jag störd och arg och satte mig sedan och tänkte lite utanför gäststugan. Helt uppenbart var att värdfolket inte kunde hjälpa mig, deras försök hade ju ingen verkan.

Milan, Milan, min hundguru vad skulle du ha gjort? Lugn och bestämd, jag vet. Hmm....(idé) jag låtsas som att hundfan inte finns helt enkelt.

Sagt och gjort, nästa gång jag gick in i stugan så sträckte jag bara på mig, klev lugnt in i stugan och tog av mig skorna utan att ens kasta en blick på hundkräket. 

Det märkliga som hände var att han morrade inte, han skällde inte ens och gjorde inte så under hela resten av vistelsen. Jag å min sida fortsatte att låtsats som att han inte existerade.

När jag skulle åka hem kramade jag alla och sa hejdå

men fanimej inte det där hundkräket