Jag kvävs här inne
viskar en liten röst
jag känner hur klorna river, och tvekar inte en sekund på att så är fallet

Jag dör snart här inne
känner livmoderns sammandragningar
konstaterar det långvariga blodflödet
men jag väljer att koncentrera mig på olycklig kärlek
totalparalyserad av brustet hjärta

Återigen förnekar jag min kropp
jag vet precis hur jag ska göra
för att må som sämst

Och jag vill bara prata med honom
men risken att bli bortstött, kanske lämnad för gott
gör att jag håller tyst

Snart klarar inte den lilla mer
jag springer tills knäna viker sig
jag dricker ren sprit och känner långsamt smärtan dämpas

Saltdroppar tränger in och ut
blodsmak
tårar och tjockt slem på handflatan
springer längsmed vattnet
fantiserar om att du skulle komma på din röda gamla cykel
när jag tar trapporna upp vid bron
vill att du skulle be mig hoppa på
så vi kunde åka hem igen



På bron kommer det en man på cykel
men det är inte du
och jag förstår att jag måste släppa dig nu
Den lilla rösten tystnade snart
och när den försvann var det som att tarmar, lever, mjälte och hjärta
var beredda på att följa med

Så tomt och ledsamt.