han använde Finesse hårspray i sitt långa, mörka hår och varje gång jag känner doften av just det märket får jag en flashback, det går på en tusendels sekund av doftminne så är jag tillbaka
tillbaka till mitten av åttiotalet, till dessa fanatiska mängder hårspray som med ozonförödande effekt sprayades i vartenda hårburr inom synhåll till stelnad spretighet (men fan vad snygga vi var)

klart jag hade axelvaddar - jag hade själv sytt in axelvaddar i varje tröja, skjorta och klänning som mot förmodan inte redan hade dessa isydda i sig från fabrik (hemska tanke)
i Elloskatalogen kunde man dock beställa axelvaddar i ekonomipack...
(och det var tur, för det hände att de slet sig, de rackarna, för att omsider titta fram på ett helt annat ställe under kläderna - eller helt enkelt försvinna spårlöst)
vi tillhörde alla den bredaxlade generationen under detta pastellfärgade decennium, där dörröppningarna upplevdes som betydligt trängre än de gör idag

och han - han var lång och stadig, hade svallande mörkbrunt och sprayat hår som han lät hänga lite sådär utstuderat förföriskt över sin beslöjade blick
(hade självklart bredaxlad kavaj med uppkavlade ärmar, precis som Don Johnson i Miami Vice - och jag, jag hade självklart också bredaxlad kavaj med uppkavlade ärmar men liknade nog mer Pernilla Wahlgren när hon sjöng Piccadilly Circus i melodifestivalen...)

jag föll som en gråsten för honom, såklart jag gjorde, men om det var den mörka mystiska energi han (möjligen eller inbillar jag mig?) utstrålade eller av det faktum att jag under en tioårsperiod mer eller mindre ständigt och jämt föll för killar födda i ett och samma jädrans stjärntecken må vara osagt
han och jag inledde dock något som i bästa fall platsar under kategorin "vi har något ihop men ingen av oss har den minsta susning om vad" alternativt "ja, vi knullar men fråga oss inte varför..."

vi hängde på samma discotek, som alla andra, med samma gamla polare, i samma avskavda norrförort, under samma förutsägbara helgkvällar (så länge lönen räckte vill säga)
men det var först när diskjockeyn spelade den sista tryckaren, sisådär en kvart i tre, (och vi båda kollade in om den andre fått ragg eller inte) som vi började dras mot varandra i det berusade följet mot garderoben eller att vi något senare på något skumt och förutbestämt sätt ordlöst strålade samman i den nerpissade tunneln under pendeltåget för att slå följe hem till honom för att knulla (eftersom han bodde närmast)

en gång spelade vi faktiskt TP
han bjöd på spagetti (men hade ett helsike att hälla av vattnet för han hade inget durkslag) och jag minns att jag tyckte hela situationen kändes krystad och onaturlig för vi hade verkligen inget annat gemensamt än den sexuella passion vi nattetid, under någon svettig halvtimme, delade med varandra
dock inbillade jag mig att jag var kär i honom och kanske jag var det, lite grann, trots att jag inte hade en susning om vem han egentligen var, tyckte eller tänkte
(nästa gång vi sågs fick han ett durkslag av mig, han såg förvånad ut)

jag tror inte vi någonsin pratade särskilt mycket, han och jag, vi bara ville med varandra och jag har funderat en del på den där så kallade relationen under åren som passerat mellan då och nu
där fanns en gnista mellan oss, en passion helt klart och jag njöt kopiöst av att ha honom naken, nära och av hans långa hår (mycket längre än mitt) som ständigt föll ner i mitt ansikte när vi hade sex

det jag lärde mig efter den relationen (som jag för övrigt avslutade när han full och bedrövlig tog sig hem till mig, slog sönder portglaset för att komma in och med blodet rinnande från ett sönderskuret finger ringde på min dörr långt efter midnatt) var något så banalt som att förhållanden enbart baserade på sex och ingen kommunikation alls inte intresserar mig det minsta
jag menar, visst - jag kan ha sex med någon utan att vara kär i honom men nog fan vill jag kunna snacka med mannen i fråga, ha någon form av mentalt utbyte
det är genom blickar och i en spännande dialog som själva upphetsningen startar för mig - hjärnan är ju ändå kroppens största erogena zon

men hans hår, ja - det doftade jävligt gott...