Mina ögon behöver det där gröna och det blå ibland så att all den där vackerheten kan skölja in och tvätta bort all samlad gråhet. 

Vinden skall vara alldeles ljum och inte många hus skall skönjas. Brattforsheden i Värmland funkar fint men det gör Sporaderna också. Där kan man stå och bara låta fötterna känna jord och sten, andas in all den där vackerheten som nästan gör ont.

Men det gör inget alls att ögon värker för jag vet, vackerhetens smärta borrar sig in för att man skall minnas den.