Sintas klor gräver lätt i mitt knä, lämnar små ljusrosa märken. Det gör inte alls ont, ganska behagligt faktiskt. Hennes sätt att säga ”Jag älskar dig”, det och hennes oändliga buffningar mot min hand och armar.
”Klappa mig, sluta skriva”
”Kan inte, vill inte”

Antony and the Johnsson smeker mina öron från iPOD hörlurarna som för tillfället är inkopplade i laptopen, vill ju inte väcka dig. Njuter av att ha dig i min säng, ditt sällskap är lika tilltalande vaket som inbäddat i en avdomnad fantasivärld där var mans önskningar spelas upp för ens slutna ögon som en svårtolkad revy där man själv har huvudrollen.
Din närhet; dina händer, ögon, ord och mun, kittlar mig lätt mig från insidan och gör mig alldeles varm. Jag gillar det, syns det att jag njuter?

Du rör på dig i sängen, jag ler och sträcker mig efter kaffe koppen.

Tvättmaskinens dova tumlande sjunger i bakgrunden, balkongendörren står på glänt – skvallrar om grannarnas aktiviteter och jag kan inte sluta le.

(Undra om jag kan, kan fråga ifall du vill stanna inatt med… eller skulle det avslöja hur mycket jag egentligen tycker om dig?)

(Sinta kurrar efter uppmärksamhet, Antony and the Johnsson smeker mina öron och jag kan inte sluta le)