En augustikväll, när månen var ny
vid ett spegelblankt hav under en mörknande sky
hör jag syrsornas sång från diket intill
ett sensommaropus spela de vill

En skärgårdsslup, driver sakta fram
på havsspegeln till syrsors ackompanjemang
jag fortsätter stigen fram och gräset är vått
syrsornas spel, de klingar så gott.

Men svarta moln mitt sinne skymmer strax
då jag tänker på att snart är det dags
för syrsor spel att sakta avta så
i sommartids diminuendo.

Och jag minns någonting, som min morfar sa
att syrsornas sång liksom tystnat någon gång
i 60-årsåldern på hösten du ser
kunde han inte höra dem mer.

Förgänglighet, det är livets gång
denna maxim gäller även syrsornas sång
för människan föds ju, och lever och dör
Llkt syrsornas sång, precis som sig bör

En havsvind, ljum mot kinden min
snart är sommaren slut, och hösten går in
syrsornas sång må aldrig ta slut
i ett slutet kretslopp livet ut
För alltid