~¤~

FRÅN höglanden och skogarna
    Komma vi, komma vi;
Ifrån de flodomgärdade öarna,
Där höga tysta vågor skumma förbi,
Lyssnande till tonerna av min sköna flöjt.
Vinden i vassen och buskarna,
Bina uppå klockorna av tunika,
Fåglar uppå myrtelhäckarna,
Cicalen ovan i citrusträdet,
Och nedan i gräset ödlor,
Var så tysta som någonsin gamle Tmolus voro,
Lyssnande till tonerna från min sköna flöjt.
Flytande Peneus flödade fram,
Och helt i mörker Tempe låg
I Pelions skugga, utspridande varmt
Ljuset av den döende dag,
Påskyndades av mina sköna flöjttoner.
Silenis och Sylvaner och Fauner,
Och Nymfer av skog och våg,
Till randen av de våta flodbanker,
Och öppningarna till de daggstänkta grottor,
Och alla de som då närvarade och följde dom,
Var stilla utav kärlek, som du nu är, Apollon,
I avund för tonerna ur min sköna flöjt.

Jag sjöng om de dansande stjärnor,
Jag sjöng om den daedaliska jord,
Och om himlen, och kamp utav jättar,
Och kärlek, och död, och födelsebord.
Och sedan ändrades mina flöjttoner-
Sjungande hur nerför Maenalus lundar
Jag följde en jungfru, och fånga' ett vasstrå:
Gudar och män, vi äro alla förledda sålunda!
Det söndrar våra bröst, och sedan vi blöda så.
Alla grät-som jag kan tänka så ock ni nu bort,
Om avund eller ålder ej hade frusit edert blod-
Till sorgen i mina sköna flöjttoner.

(Percy Bysshe Shelley 1824; utgiven av Mary Shelley postumt, ja hon som skrev Frankenstein och de båda var vänner med Lord Byron)

LPWJ svensk version midnatt fredagen den 13-14/07/07