Det är en grå dag idag.



Det är en grå dag idag.



Regnet faller, målar marken svart. Saligheten en pastellblek massa, en kritmålning, fylld med tårar från himmelens brustna änglar. Vinden suckar trött, orkar knappt röra vid alla de gröna träd som kämpar för att hålla sig vid liv. Solen, detta guldklot, har vänt ryggen till och jorden kämpar för att hålla augusti varm. Varm, värme… värme. Trygghet. Framtid. Lycka, lycka… att le. Vad är det?

Det är en grå dag idag.

Idag, är världen grå.

Vem gråter?

JAG

Min blick ligger tung och livlös mot fönsterrutan. Ser trött på en värld som kämpar sig genom regn och rusk. Paraplyer, raska steg, Im singing in the rain.

Love me just a little bit
Love me in vain
Love me in any possible way
Love me too much
Love me today

Det är en grå dag idag.

Älska mig som bara kärlek kan.

snälla våga, våga älska mig

Jag suckar. ”Nej, va fan. Va fan håller jag på med. Det må regna, vara grått och trist. Men idag, just idag, mår jag bra”.
Jag nickar. ”Ja… ja det gör jag… jag mår bra. Allt är som det ska. Det här, det är…” Jag möts av två tomma händer som desperat söker efter något att hålla i. Mina handflator, fingrar… mina två tomma händer som ensamt vilar på mina knän. Dom ser på mig.

- Om händer kunde gråta, skulle vi göra det. Vi längtar, vi saknar.

Jag skakar på huvudet och viskar ”det går inte”.

- Vi saknar hans nakna hud mot våran, följa konturerna av hans kind och nacke med våra fingertoppar. Leka i hans hår, bli kysst av hans läppar. Vi saknar. Vi längtar.

”Ni förstår inte...” mina ord så sköra, så nära att brista. Mitt hjärta fäller egna tårar och mina ögon dess nu blanka spegelbild ”… det går inte. Ni hörde, ni såg. Ni var där. Han höll er i sina…” Jag sväljer, minnen klöser mot min egna, allt krympande, sinnesfrid ”… vackra, varma händer. Ni var där!!!” Paniken rasar, naglat sig fast i varenda ord. Det enda som gör att jag inte skriker är den hopplöshet som bär min röst.



Det är en grå dag idag.



- Varför?

Jag vill inte, jag vill inte svara. Jag mådde ju så bra idag. Jag var stark, målmedveten och nöjd med vad som erbjöds just nu. Det lilla, den tröst som låg i den enkla sanningen att han fortfarande kom tillbaka efter varje hej då.

”Därför… ni var där…” mina ord dör innan dom lämnar mina lungor, strupe och stämband.

- Varför?

”… för… vi… jag… ni… han…är…” droppar likt sorgens diamanter pryder mina kinder, det gör ont att andas. Min mage har byggt ett berg likt en hård klump i mitt bröst ”… allt är dödsdömt. Ni vet det så väl som mig, det är dödsdömt. Från första början, från den dagen ni… hälsade på varandra. Presentation av förnamn. Han satte sig vid mitt bord. Gud va vi skrattade, på en gång. Ha, jag var så löjlig, men hans ögon. Åh hans ögon…” Jag ler, ni smeker mina läppar och kind. Jag vilar min panna i er och suck igen, om än tröttare.
”Han vill inte älska, vi är inte menade för varandra… det går inte. Det…”

- Men du vill?

”… ja.”

- Så? Försök!!

”Det är inte så lätt, det är så mycket… så mycket som… han vill inte bli sårad och jag, chansen är så stor att med den ryggsäcken jag bär på kommer… kanske… kommer jag såra… kanske” Jag tvekar, oförmögen att fortsätta. Jag vill inte, vill inte tro det, att det kanske finns en chans, en chans, en…
Jag knyter mina händer, bildar två stängda nävar. Stryper deras frågor, dom skriker bakom vita knogar men jag vägrar att lyssna. Vill inte lyssna, kan inte lyssna. Deras frågor föder det hopp jag inte får ha, äga eller ens tänka. Det hopp som lämnar inget annat än ett stort blödande sår som istället för blod fyller, pumpar, mina ådror fulla med smärta från en salt förtvivlan. Varje slag en snyftning.

Det är en grå dag idag.

och jag ber.

Älska mig som bara kärlek kan


Sakta, sakta öppnar jag mina, nu, röda händer.


Tystnad.