mannen bygger ett torn av saker vi slängt. grunden är naturligtvis av hårdare material;
cykelsträngar människor glömt hur man spelar på,
tomburkar människor glömt hur man krossar mellan händerna,
silverbestick människor tappat i flykten från allsköns brottslingar.
ju högre tornet tar sig ju skrangligare blir bygget. stöttepelarna är origamivarelser och
väggarna är barnsliga skisser av förkastade underverk.
mannen svär när han kastar spikregn och limvågor mot förbipasserande
till bredden födda i hån. mannen vet inte vad han bygger eller varför
skräphuset sträcker sig bort ifrån honom och inte inåt; in i smutsen, in under våra fötter
med smutsiga äckliga naglar som likt öronen aldrig kommer att sluta växa.
gräddvita vaniljkuddar far förbi mannen där han står på en stege som skjuter ut ur
tornet likt en arm, eller en erektion, eller en tunga i väntan på någon sugen på att suga.
mannen är en arm, eller en reaktion, eller ett offer i väntan på något förskönande.
en koltrast flyger alldeles för högt och dör.
en koltrast skär igenom luften. på håll ser man bara näbben. det ser ut som en liten sol.
en koltrast slår i marken och dör för andra gången.
en man skramlar med sina nycklar när han går förbi sitt verk.
verket saknar ännu lås men som vanligt finns det alldeles för många nycklar än vad det
existerar lås att låsa upp.