Is under molnen som pressas uppför kanten
Smeker vassa kanter, klippor och taggsnår
Ger ömhet utan återbäring (Så vill jag vara!)
Molnens mjuka rundning stryker fram, omger mig i älvors dans
Är det ömheten som får, inte bara mitt, men bergets hjärta att smälta?
I dalen ser jag forsen, frustrerad, fruktansvärd, rasande neråt, över vassa stenar
Men låt blicken bli som molnen, mjuk och följsam
En rasande fors kan bli ett kärleksbarn
Av moln och berg förenade
Sten under grumligt vatten
Står emot strömmen som för så många andra mot undergång
Stabil är den vassa stenen, där, på botten av rasande kärlekens fors
Utan att se, utan att synas, bär den liv
För när forsen drar förbi står den kvar där och väntar
"Kanske ses vi åter? Du, jag och kärleken. "