kohesionen
ännu inte helt försumbar


när din mun öppnar sig långsamt
och pålarna landar stumt
i det mörka djupet




sanden
omsluter och tränger in

dina lodräta
ögon
flyr





och den fuktiga madrassen

gravitationen som snart
upphör där




jag kryper närmare
och väntar



.




någonting försvinner
i metamorfosens exakta ögonblick



leviterar
uppgår i röken
vid den taggiga betonglinjen
långt där borta





och så
innan askan
faller ner



hur min skjorta smälter i din hand




den varma luftstöten
mot min panna