.

Jag glömmer aldrig lukten av bränt gummi eller smällen av människa mot metall.. Ljudet av ambulans- och polissirener spelas om och om igen inuti min förtvivlade hjärna! Men värst är nog minnena av blodstänken på bilens vindruta som följdes av ekande, plågade skrik!
Hon, den påkörde, var bara tretton år. Skulle fylla fjorton bara tre dagar senare, men den och resten av hennes kommande födelsedagar blev hon berövad på. Jag stal hennes liv! Jag tog ifrån hennes föräldrar deras älskade dotter! Men somliga saker gör det extra tungt som till exempel hennes gravsten, som är i form av ett hjärta. Den gör det så verkligt att hon verkligen inte finns i livet mer, det är ingen dröm. Jag har dödat en liten flicka! Hemma hos mig brukar jag tända ett ljus för henne varje kväll och ägnar tankar åt hennes föräldrar. Försöker förstå hur dom måste ha det, men jag faller i gråt och kan inte sluta förrän tårarna tagit slut. Alla mina böner är ägnade åt den lilla flickan, Anna, och hennes nära och kära.
Förlåtelse är en sak jag förstår att jag inte fått, för hur skulle jag kunna kräva det av en fortfarande, efter sju månader, sörjande familj? När jag inte ens kan förlåta mig själv. Jag kan inte säga förlåt nog med gånger för att rättfärdiga det som inträffade den där fruktansvärda tisdagskvällen, mitt i centrum. Ett förlåtande ber jag inte om, men jag vill ändå berätta att jag verkligen är ledsen. Jag säger inte förlåt för att försöka lindra min psykiska smärta eller för att kunna glömma; utan bara för att ni ska veta min ånger. Om det hjälper eller stjälper vet jag inte för jag har aldrig kunnat se det ur erat perspektiv; och ni ville i det här läget inte ens veta av mig och det förstår jag. Jag hade gjort likadant om jag vore i samma situation. Så allt jag kan göra är att framföra min ånger och säga att jag är ledsen eftersom att jag tror att det är det som är det bästa att göra.
I tidningen stod det som huvudnyhet på första sidan på alla lokala tidningar men det berättades om, den så kallade, olyckan på tv nyheterna också. Överallt, vart jag än vände mig så blev jag påmind, i flertalet veckor, om den där fruktansvärda kvällen. Där det i klartext berättades att jag var skyldig till olyckan, allt enligt samhället. Inte nog med att jag höll mig ytterst ansvarig för vad som hade hänt, vilket hennes familj rättfärdigt också gjorde. Utan även samhället lade all skuld på mig, även efter det skett en noggrann utredning av polisen som hade konstaterat att händelsen inte var någons fel, en ren olycka. Frikänd av lagen men folket levde efter andra lagar där det, enligt dom och mig, rent känslomässigt stod klart att jag var skyldig. Folkets vilja var då att jag skulle dömas till landets hårdaste straff för mordet på Anna, en flicka med hela livet framför sig. Jag läste insändare efter insändare som publicerats i tidningar riket runt; där folket krävde att rättvisa skulle skipas.