Reflektionsvärdaste sånglyriken av Py Bäckman tycker jag är "att fånga en ängel" = sista korta spåret på hennes "natt 1001" (från samma sena 80-tal som dan hylanders epilog i min föregående text), och likt flera andra stycken jag älskar spelas här cello, piano (och en sorts synth-klockor).

Nu blev min version av hennes visa såhär [py bäckmans text inom klamrar]

du fångar just en spegling på en bild
["jag fångade en ängel när jag flög"]

befriar den från rymdernas förvirring
["beredde den en plats med mig på jorden"]

förvissad om att målningen blir riktigt bra
["jag var så säker på att mina sånger dög"]

för all din känsla har du fyllt med fantasier
["och mina tankar som jag varsamt lagt i orden"]



men ansiktet det liknar ingenting
["men ingen ängelvinge gav mig skydd"]

din spegling är en snabb, bedräglig stråle
["min ängel var en kall och flyktig dimma"]

medan månen skiner hela natten klart
["och när inte solen fanns på himlen mer"]

så vankar du omkring med din idé
["så frös jag i den cell som blivit min"]



Lys nu! lockar du - Brinn fast!
["Flyg då! skrek jag - Du är fri!"]

Lys mig in i grynings sanna solkraft!
["Flyg och lek i vinden och i värmen!"]

men dess pensel irrar lättsamt mörkt
["men den satt och såg på mig i sorg"]

tills du förstått att speglingen är din
["och jag förstod att ängelns sorg var min"]



så du häller hela hinken, blundar, kladdar
["så jag klädde mig i svart och tog till vapen"]

skrapar djupt i tavlans inre linjer
"[och högg av det band som oss förenat"]

färg och form som lossnar ifrån bilden
["kött och blod som skildes ifrån själen"]

som blir ren
["som flög bort"]

och genomskinlig spegel
["och sen var jag allena"]