- Vem var det? Frågade Ichigo.
- Det var bara en person, som jag kände sen tidigare, svarade jag.
- Vad har du varit? Frågade Fredrik som satt framför mig.
- Det ska du skita i, snäste jag åt honom.
- Haha, säkert vampyr. Men det finns ju inte! Det kan jag bevisa!
- Bevisa det då!
- Gärna, halv tolv ikväll vid Spöket?
- Ja, gärna.
Efter den tråkiga mattelektionen slutade vi.
Jag gick hem och lade mig på det fuktiga gräset och tittade på solen so strålade på mig.
Haha, hon går på det där skämtet. Hon kommer att bli skrämd istället för att jag ska bevisa att vampyrer inte alls finns! Haha!
- Idiot, muttrade jag för mig själv.
Jag sa till mamma som det var. Att Fredrik skulle bevisa att vampyrer inte fanns, efter det skrattade jag. Klockan halv ett skulle jag säkert ha kommit hem.
Vid Spöket såg jag ingen Fredrik … konstigt…? Nej. Jag gick in i huset.
Vänta, snart kommer hon. Kommer att dö av skräck!
Jag tog fram kameran och började filma. Jag gick in i ett rum där det var helt mörkt. Jag hörde att han andades. Bakom skrivbordet var han. Han satt och gnuggade händerna. Han skulle nog få se hur han reagera när jag skrämmer honom.
Jag gick ljudlöst bakom honom och lade en iskall hand på axeln på honom. Jag kände hur han hoppade till. Jag tände blixten, och jag skrek ett skrik som han aldrig hade hört förut. Jag såg faktiskt hur en våt fläck mellan bena vart bara större och större. Jag kunde förmå mig att skratta.
- Hahaha! Du din jävla lätt lurade unge, skrattade jag.
- Sluta filma mig! Ropade han. Rädd över att jag skulle lägga ut den på Youtube. Det kanske jag skulle.
- Du är så jävla dum och tror att jag går på dina dumma tricks. Jag känner dig nog!
- Ha- ha… Jag skrattar på mig, sa han ironiskt.
Jag slutade att filma och började att gå mot utgången.
- Vänta, sa han innan jag hann gå ut.
- Vad är det nu? Måste jag följa med dig hem? Får du mardrömmar? Retades jag med honom.
- Nej, det är bara det att du kommer att få igen för det här!
- Det där borde du inte ha sagt. Jag vet när det händer, sa jag och blinkade åt honom.
Jag kom hem tidigare än väntat. Klockan var inte ens tolv, men jag gick och la mig direkt.
Nästa dag satt Fredrik och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka tills han tittade bort. Jag flinde skade glatt. Jag började att koncentrera på lektionen istället. Vi hade bild. Lärarinnan som hette Lovisa berättade att vi skulle göra nått perspektiv- sak… Jag satt och kluddade efter att jag vart klar. Efter lektionen slutade vi för dagen. Jag började gå hemåt när Joakim kom och försökte att skrämma mig Jag började att skratta. Han skratta med mig.
- Är det ett kärlekspar jag ser? Ropade Fredrik.
- Ja, det kanske det är! Ropade jag tillbaka.
Jag såg han reaktion. Han trodde inte att jag skulle reagera så. Jag skrattade åt hans min.
- Kom, vi går, sa jag till Joakim och tog honom i handen.
Jag ledde honom till en bänk mitt ute i en lite skog som ingen gick till. Alla sa att det spökade där och att alla mördare dumpade alla lik där. Men det trodde jag inte ett dugg på. Jag hade gått omkring över hela området men inga lik hade jag hittat. Jag hade nog spytt om jag hade sett ett lik. Men nu hade jag inte gjort det. Jag tittade ut mot sjön som bredde ut sig. Den blåa himlen speglade sig i sjön. Solen sken. Jag kände den än en gång värma mitt ansikte. Jag njöt av att vara halvvampyr. Jag kunde vara bland människor utan att döda någon. Solen kunde värma mig utan att jag vart kraftlös.
- Hur är det att vara… Det? Frågade Joakim.
- Det är mycket roligare än att vara vanliga Det…
- Okej.
Det vart pinsam tystnad en stund. Sedan hörde…
Han de inte kyssa varan… eller i alla fall avslöja vad Det betyder!
- Vänta, viskade jag till Joakim.
- Okej…?
Jag sprang iväg och sedan hördes det ett skrik. Det var Fredrik ännu en gång. Jag hade filmat igen när jag skrämde honom. Det var hans skrik som hade skärt sig igendom de tysta luften.
- Måste du följa efter mig vart jag än går? Fräste jag åt honom.
- Vet inte, svarade han medan han gnuggade sin ömma axeln som jag hade slagit honom.
- Jenniefer! Mår du bra? Kom Joakim flåsande bakom mig.
Jag stod och skakade. Jag fick inte tappa kontrollen nu! Inte nu!
Du måste där ifrån. NU! Hörde jag en röst i huvudet.
- Joakim… fredrik spring här ifrån! Sa jag medan jag försökte att hålla kontrollen. SPRING! Skrek jag.
De vände sig om och sprang ifrån sjön, medan jag hoppade i sjön och simmade med en fart som var underbar till andra sidan. Där fanns det en riktig skog. Där hoppade jag iland och sökte efter något ätbart djur. Jag sprang rakt in i skogen och till slut hittade jag en björn och försökte att attackera en bärplockare, men jag hann före. Jag hoppade på björnen och bet den i halsen. Den vettskrämda bärplockaren sprang ifrån mig och den vrålade björnen. Mobilen ringde, men jag hann inte svara. Jag sög ur alla blod ur björnen och sedan var jag tvungen att simma tillbaka till bänken, sedan sprang jag till Joakim.
- Varför försvann du? Frågade han.
- Jag… Började jag, sedan ramlade jag ihop.
- Jenniefer! Skrek Joakim.