Idag upplyste jag en vuxen, att tala är silver men tiga är guld. Ärlighet ska tydligen funka i längden men har du ingen kvar vid din sida så kommer du aldrig längre.

Det är arrogant att täcka sig i subtil egoism. Tro att man är bättre än rättfärdig om man säger saker rakt ut. Sparar inget på krutet även om vännens hjärta blöder. Är detta ärlighet?

Men om vi alla ska gå omkring och tiga? Vara rädda för att stanna upp. Inte komma längre, övermannas av Ensamheten. Vem ska föra talan då? Vem ska tala om alla är tysta? Det talas alltid för de svaga, de som inte märks, det är ju säkrast. Ingen säger emot om de inte har förmåga.

Vi kanske bör säga så mycket vi kan i förtäckta ord? Sådana som har ingen betydelse, sådana som inte sårar eller träffar fel. Pressterminologi. Nakenchockad löpsedel! Biologiska föräldrar för byteshandel med avkomman! Flexifuel nya flugan i sovrummet.

Studen efter att ni mött tomheten - då vet ni att kunskapen ligger i det ordlösa.

Ungdomen vältrar sig i det betydelselösa, det säkra, det riskfria. Det är bättre att inget göra, för då kan man inte misslyckas. Det är bättre att inte älska, för då blir man aldrig lämnad, då behöver man inte våga och då har man ingen att vara ärlig mot. Vi väljer att sätta munkavle på livet. Samtidigt spyr vi krut över allt så att det blöder.

Kaskad av magsyra över maskrosbarnen. Livet är ett fiasko. De lyckligt lottade lever på omtenta efter omtenta efter omtenta efter omtenta. Livet är en fest! Kom och dras med i punchen,  ”it’s a once in a life-time experience”!

Som går i repris fre-lör-sön.

Jag känner mig som ett mellanbarn som försöker leva. Överleva. Och överkomma. Den äldres arrogans och den yngres ignorans.