*

för jag hörde din sång

ljuda där ovan

och jag fångade ljudet

under min vinge

för att det egentligen är

att flyga som en

Ska bli kul att se hur lång tid det tar innan jag har skrivit mig ner till läget där jag vågar… Jag behöver tid för vissa saker; känslor. Tufft ämne för mig. Vet egentligen inte om det är relevant ens att ta med erfarenheter för jag har inte mycket alls. Inga som kan räknas till det jag känner nu… alltså, inte så här. Ja, just.. Ett tufft ämne.

när det egentligen är
att flyga som en

Jag behöver milsvidder av space att uttrycka det tror jag. Ord blir inte rättvist visande på nåt sätt. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, känns det som, och det enda jag egentligen vill ta med som jämförelse är

Hud… kropp. 

Undrar hur en orm som kryper ur skinnet, känner sig..? Om du lägger ihop den känslan med att låtsas mista skelettet om du är en hmm.. mammut(?) och därefter hamna i en lavauppvärmd rosenbladsbeströdd saltvattenbassang med svalkande ciderdrinkar som det flyter jordgubbar och sprakar tomtebloss i, och med Dead Can Dance ekande mellan bergväggar omkring, under bar stjärnhimmel och naturligvis med levande ljus flytande i vattnet, som du själv dessutom på rygg kan flyta obehindrat i, så..  

Kanske du hamnar lite lite
lite närmare det jag känner när du är nära - om du så bara är samtidigt online som mig. Och…

Jag kan när som helst återskapa den känslan. Ensam. När jag vill, med bara tanken på dig. På ett ögonblick är jag där. Dumt fånflinande, och om jag så skurar avloppet är vi två om att göra det.

när det egentligen är
att flyga som en

Är det kärlek så är jag kär, och om jag är kär så är det i dig, för det fungerar inte att tänka på någon annan. Då hugger ormen, mammuten luktar illa, bassängen är frusen och ljusen släckta - rosor kan jag inte ens framkalla i den bilden, och jag blir fortsatt krälande på en barrig stig nånstans i en skog som åter anar förvinter, oröjda vägar och höstväder, för oss att i blindo vandra i. Åtskilda.

när det egentligen är
att flyga som en

Och..
om det är kärlek att orma sig ur sitt skinn medan du frivilligt konkret och bestämt ställer dig på det gamla med stadiga kängor, så är det bara att vänta… snälla?

Min skog är en skog av många skiftningar och många väsen. Jag talar nog om när det är jag som dyker upp där sen

eller ner

när det egentligen är
att flyga som en

så du inte går på myten om rå 
sjungande korp och
vit svan som saknar en partner

för dit vi ska är dom två vita
och lommen sjunger stolt för sin vän

när korpen målar sina gröna blåa indigo
violetta och svarta streck
över grankammen 

medan den andra landar 
på din axel

den vänstra

så du inte går på myten om att två
är alltid att gå som två - blott gå

för jag såg din vinge
skimra där under

när det egentligen är
att flyga som en

över vatten
där svanar simmat

*