Faller ner i djupet av mörker,

rädslan tar tag i mig

Men varför finns det rädsla,

när man vet vad som kommer hända?

I mörkret ser jag ett hopp att lyckas,

ett ljus som skiner i mörkret

Viljan sviker, då ett väldigt moln

lugnt drar över mig

Jag vill tillbaka,

men min kropp lyder inte

Som om den vet

att det är bäst att stanna

Jag vaknade up

för att det kändes som jag föll...

............................................

Denna skrev min son till mig.

En dikt skriven av min son.

Det är sju år sedan han föll...

Jag har bett honom öppna ett konto här,

trotts sin unga ålder.

Han fyller fjorton år nu.

Med hans tillstånd får jag skriva dikten här.