Glåpord och hot. Visar näven. Leder till slagsmål. Såklart, vad annars? Skyll dig själv. Knytnävar i magen. Sparkar på benen. En rak höger. Blod. Också en självklarhet. Blod. Skyll dig själv. Tänder lossnar, tandställningen var förgäves. Käken ur led. Det gör ont. Bra, då lever jag.

Sedan kommer hånflinet. Leendet. Och det är min mun som ler. Fan Agnes, smart. Mer knytnävar. En pulserande och varm känsla i kroppen. Typ en mix av adrenalin och att kissa på sig. Känns lite komiskt. Undra om jag har kissat på mig? Golvet är kallt. Typiskt att det är vinter just nu.

Vad är värsta sättet att dö på? En trubbig kökskniv skulle jag säga, antagligen för att det är det enda jag känner till. Det gör så förbannat ont. Man känner hur kroppen nästan delas, när kniven förs in i fläsket. Jag hatar mig själv för att jag inte köpte nya knivar. Jag skjuter jämnt upp saker och ting. Det får jag sota för. Idag. Once again, skyll dig själv.

Det känns som att bli nerbäddad med en gigantisk brännässla. Bränns som fan med andra ord! På ett bättre sätt kan jag inte uttrycka mig. Och kniven glider inte in lätt. Jag känner motståndet min kropp gör. ”Ut, ta bort den, den ska inte vara där, onaturligt!”. Jo jag vet lilla kropp, inte jag som valde det här. Eller så var det jag som valde. Det brukar ju vara mitt fel.

Sipprande blod blir till en pöl. Jo jag har faktiskt en kniv i magen. Min kökskniv. Smärtan sitter dock mest i huvudet. Magen känner jag inte ens. Men huvudet, det fortsätter spinna vidare på samma spår, om och om igen. ”Kommer jag att dö?”. Psykisk smärta, vetskapen om att jag är döende.

Mord. I mitt hem. På mitt kalla jävla golv. Varför kostade jag inte på mig golvvärme? Snåljåp. Min fina lilla vita matta, var är den när jag behöver den som mest? Jag försöker få minnen att flasha förbi. Fina minnen. Sådär som det ska vara, när man dör. Det kommer inget minne. Men farmor dyker upp. Den mest genuina människa jag mött. Den som alltid talar om för mig hur mycket jag är älskad och behövd. Känns fint att sista tanken är farmor. Då kan jag dö med frid.

Men jag dör inte. Jag ligger bara på golvet, patetisk och bedrövlig. Med tårar i en pöl bredvid mig, inte blod. Jag blöder bara inombords. Och det gör ju alla människor, inte sant? Nej, Zombie-Agnes är inte på besök. Då skulle jag aldrig ha tänkt på farmor. Zombie-Agnes tillåter inga fina tankar. Hon tillåter inte att någon tycker om mig. Och kniven? Nej, den använder jag inte längre. Men golvet, jag ligger här. Alldeles fördärvad. Kanske är det inte bara Zombie-Agnes som känner riktiga känslor. Jag tror jag har blivit biten. Smittad, av viruset.

Nej igen. Jag är inte schizofren, jag är bara jag. Jag är bara mänsklig. För visst ligger alla människor på ett kallt jävla golv ibland?