… och vågen reste sig skummande. den såg sig omkring innan den la sig tillrätta, liksom krummande för att ta sig över den grunda platån. några meter kvar och den bredde ut sig rullande innan den välvde sig in över land.

det fanns liksom inte mer att göra än att dra sig tillbaka en bit ut i havet innan den samlade kraft och återigen svepte in långsamt och eftertänksamt.

vågor har oceaner av tid på sig att fundera. just den här kluckade brydd när den letade sig in under klipporna medan sandmaskarna vaggade med i strandsvallets rörelse. vågen reste sig upp på nytt när den gled in över platån, över korallreven och de nedgrävda stenfiskarna.

vågen väntade på att havet skulle uppröras/ge den kraft att falla in över landet som en kompakt mur/krossa allt som fanns i dess väg/välta båtarna och fälla träden/dra sig tillbaka vredgat med allt bråte följande i bakvattnet/rycka ned allt till bråddjupet/ …

men det var inte en sådan dag. vågen kluckade till igen och fortsatte sitt mödosamma arbete att skölja stränderna rena.