tårar falla en efter en
tankar om vattenfall och drakar
förtvinar uti tystnaden
en själavän hjärtat saknar

och fjärilen vandrar ensam
utmed fönsterkarmen
en önskan att komma fram
ut till den vackra själen

mitt hjärta värker och bävar
om jag mist min kära vän
vilken uti rymden svävar
som den finaste diamanten

Förr eller senare,
rinner vätskorna ur oss.

Stökiometrin. Organismens pysande och bubblande.

Gasernas diffusion,
dess uppkomst och försvinnande.

Stick.

//Som när den Hwärdige Höfdingen ramlade ner uti skittunnan, och nästa dag var byn i uppror. Hur ska man kunna styra ett härad, om man inte lyckas balansera sin lekamen på dasset?//

För eller senare,
vaknar vi med benen låsta.

Slukade. Till hälften av en Boa Constrictor.

Synd.

//Kanske som den gången när jag bad mina vänner att vänta medan jag sprang in till affären. Då jag kom ut hade inte bara de åkt. Hela jorden hade åkt vidare och jag svävade fritt i rymden tills planeten kom tillbaka. Hela den grymma världen kallade mig Astronauten tills den dag jag dog. Det bjuder jag på. Fast jag grät ensam i 365 dagar.//

Förr eller senare,
ställs vi mot det stålblå.

Allvaret. Då clownen peppras ner med en bazooka.

Stopp.

//Tänk på den hårda skalbaggen som skalades ned lager efter lager och kitinpansaret blev mjukare och mjukare, och där inne fann vi ett litet ledset blötdjur.//

Förr eller senare,
sällar vi oss till gröten.

Människorna. Flygledartornet beordrar oss att landa.

Krasch.

1. Jaegarne

Homo Sapiens Sapiens

Af the Monstrum som bebo Gudz Nathur, säges Menniskan hvara then waersta af them alla.  Deth kunna icke hvara santh ock en smuula löiiewaeckande tanke, om Vi naturligth bortse från allth deth mordhiska slakthande ock stymphande, allt deth blood som runno utaf oprofvocerat våldh, ock the hviidrigheter som menniskan ägnath hvarandra genom krigh ock dispyther i alla the tidendher, så äro menniskan en fredhens elskare, ock Gudz mest tacksamme ock ödmiiuke tjienare.

Dock skola I hwiliia resa eth warningens finger inför Eder whistelse uthi skogharna. Whar uppmerksamma whilka tiidher Jaegarna herska i detha trädhens diiupa Rike. Om hösthen, medh en bössa uthi handhen, blifwa menniskan som förbytth, ock gåå efther then naturligh jaktinstinct Vi alla skola ärft från tidhendernas begyntelse, att mördha allt aetbart inför then strenga Wintern.

Mith rådh äro, om Ni äro under Hösten tvinghade at ut i skoghen färdhas, ta medh Eder bössa om Ni någon sådhan ägha. Om ni upptecka en jaegare före deth Han upptecka Eder oppenbarelse, skiiut Honom skyndsamth före Han afvlossa sitt gefvuer. Men faran vore nu olyckelighen icke ännu öfver, emeedhan deth hängha öfver Eder en öfverswallande risque, at yttermera jaegare strykha ther omkringh. Ladda therför om Edert gefvuer genasth ock håll Eder lekamen uthi en lågh profuiil.

4. Elgarne

Alces alces

Elgen sägas stundhom hvaara Skoghens Konungh, eth ordstuääfv hviilket ställa mig uthi Tvifvluarnes Salar. Elgen hafva vaarken Torpare at beskattha, eller en Kriigsmachine at commendera. Iagh skola hellre hviilja kalla Elgen skoghens Vidundher, en besth Vi alltid måste taga medh i öfverlefnadens calcylae. Moth Elgen finnas i hufvudsakh twenne waapen: en bössa ock eth bröödh.

En elg, komma stundhom braakande framååt, i then farth som eljest endasth deth Brittaniska locomotivet hinna täfvla medh. The dueller, i hviilka combattanterna bestodo af en stycken Elg och en stycken Menniska, hafva allthid sluthat til fördhel för Elgen. Om Vi liika som Elgen hafva hoorn och utöfver deth, kunna spruta Eldh som Djefvulens Draacar uthi Johannis oppenbharelse, skulle then bloodighe täfvlingen icke för deth, blifva speciellt utjemnad.

Dock hafva Vi fördelen at liksom hvåra kuusiner Aperna, kunna klettra i trädh ock äfven om Vi icke voro naere slekt medh gettherna, kunna Vi stundhom hoppa mellan berghsskrefvor. På klippan eller oppe i trädhet, skola Vi niiutha utsikthen, medhan Vi spiisa Whårt bröödh i godan roo. Om Vi fråån höiiden upptäcka en delicaat Tjieeder, eller en priima Orre, kan Vi pröfva lägga an eth skott. Fågheln hemtar Vi när Elgen trötthnat, hviilket han ofta göra, hviid murkrets inbrotth.

3. Åskuan ock Blixtharne

Whad waerre äro, än then acksalighe beläghenhet, uppå thenna ioordh, at befinna sig uthi nathuren ock öfverraskas af eth åskwaeder? Det skola kunna hvara Vulcanen eller Ioordhbäfvningen. Min vänh, som Iagh allt sedhan ungdomens munthra daghar, brefveksla medh, bo uppå Islandets ö, uthi then mektighe Atlanthen. Vi hafva alltjemt eth spörsmåhl, om whiilket af thessa fruktanswerda nathurphenomen, som voro deth allra wärsta. Iagh hefda bestemth at Blixten ock then Hemska Åskuan voro the ohygglighaste af them alla, moth whiilket han stoorlighen protuestera.

Men Islandet äro af then beskaffenheten, at inget waeder dröija sig kwar länge, ock när något waeder andländha medh sith skådespeleeri, så hafva det redhan passerat ön, när folkhet whäl kommith öfver stughtröskeln för at titta. Han frågadeh mig då huru många som bruklighen döö undher eth blixthanfall från Himmelen, hvarpå Iagh svara Honom, at Hur skola Iagh kunna rekna alla the offuer, när deth dundhra öfver hela landhet? En Vulcan hålla sig whäl på eth endha ställe, ock ströfva sälldom omkhring för at plöthsligt dyykha up bakom eth bergh, ock öfverraska någon?

I whåår Natioon bygga Vi ej whåra torp uppå kruutlagher, hviis af whåra erfarenhether som ghå tillbaka til bibliska tidhender. Men Islandets ö voro ännu uthi oförståndhets ungdom, whiilka haver som en Gudz gåfva,  förskonaths från deth Whederstyggeliga Åskwaedret.

Moth Blixthen finnas endast eth skydd: at hålla sig lägre än sith Sellskap, emedhan Blixten alltidh väljia deth högstha föremåleth.

2. Brunbiörnarne

Ursus arctos

Biörnen tillhööra ej the menniskoäthande diiur til whiilka Hydran, then fruktanswerde Minothauren eller Jättharna rekna sig till. Ändock göra them skogarna osekra, lika som strååtröfvare ock Fogdar uthi Konungens tjieenst, whiilka så som biörnen sälldom hafva menniskan at inghå uthi theras sedhvanliga cost, men likwhel ansetta whårt mood ock liif till pröfning uthi then stoora werlden.

Om Biörnen finnas mycket förteljt. Erici Colerus skrefvo anno 1645 Biörnar äro stareke, förskräckelige, rijfwande Diur, medh itt swagt Hufwud. Äfven så undher thenna tiid, förstood man whäl om Biörnens bristhande intelligentia, whilket Han dock compensera godt geenom en råå styrcka motsfvarandhe ett dussin raasande quinnor. 

Moth biörnen hiielpa ej gevfueret, ock biörnen betrackta whår befvuepning medelsth kula ock kruth, så som upplefvelsen at om Vi blevo anfallne af en förorätthad soppslefv.

Deth äro whiidare synnerligen swårt at springa snabbare än Björnen, medh sina fyra benh mot menniskans twå. Icke heller voro deth lönt att vare sig klettra eller swimma, äfven så där äro Björnen menniskans öfverman. Men Vi voro sedhan tidherna begyntelse, beskaffade med then lyckosaligha ferdigheten, som Björnen alltjemt sakna, at Vi kan be en stilla bönh til Allas Wår Gud Father. Gud sjelf i Himmelen skola då, i eghenskaph at whara Wårt ombudh i Conflikten, ock i sin thur öfverrenskomna med Björnen om Wårt fortsatta ej så obetydhliga lif och lefverne.

Det var en kvinna som misstog mig för en ordinär Idiot.

Jag lyssnade på henne ett tag av respekt, väl medveten om hur Män ofta nedvärderar Kvinnor och deras kunskaper uti Tekniska spörsmål. När hon var klar ville jag upplysa henne om två viktiga detaljer. Det första var att vi måste betrakta oss som inkompressibla vätskor. Det andra var att betrakta oss ur en ideal situation, för att överhuvudtaget kunna begagna oss av en Fenomenologisk disskussionsgrund.

Jag sa till henne att vårt förhållande beror inte endast av Tiden, utan också av Rummet. Om hon är i en annan del av rummet når inte mina Vågor fram. Inte heller hennes Vågor kan nå mig.

Att jag ville bo i hennes kapillärer fnös hon åt. Vidare sa jag, att jag skulle sköta den genomströmning och det filtrationstryck, som hon så väl eftertraktade, för optimal perfusion av alla hennes vävnader. Nu blev hon mer intresserad. Men så tillade hon, att en blomma behöver vatten varje dag. Det duger inte att bara vattna då och då.

Det var nu jag inte förstod. Medan hon förklarade med Diagram och Staplar, tänkte jag på blommor.

Ger man för lite vatten till en krukväxt, kommer den snart att vissna. Men ger man för mycket dröjer det inte länge förrän den drunknar. Vi ger väl en krukväxt vatten då och då, och mäter inte mängden i milliliter. Så länge den överlever, måste vi ju ta det som intäkt för att vi gör ett bra arbete? Är det en låg ambition i Vår gemensamma vätsketerapi?

Nu gick hon innan jag hann berätta vad jag menade. Hon lämnade mig, och tänkte säkert att jag var en ordinär idiot som alla andra.

Jag svepte i mig resten av vattnet. Jag är någon speciell, tänkte jag, nu otörstig. Jag vill tro det.

1. Jaegarne

Homo Sapiens Sapiens

Af the Monstrum som bebo Gudz Nathur, säges Menniskan hvara then waersta af them alla.  Deth kunna icke hvara santh ock en smuula löiiewaeckande tanke, om Vi naturligth bortse från allth deth mordhiska slakthande ock stymphande, allt deth blood som runno utaf oprofvocerat våldh, ock the hviidrigheter som menniskan ägnath hvarandra genom krigh ock dispyther i alla the tidendher, så äro menniskan en fredhens elskare, ock Gudz mest tacksamme ock ödmiiuke tjienare.

Dock skola I hwiliia resa eth warningens finger inför Eder whistelse uthi skogharna. Whar uppmerksamma whilka tiidher Jaegarna herska i detha trädhens diiupa Rike. Om hösthen, medh en bössa uthi handhen, blifwa menniskan som förbytth, ock gåå efther then naturligh jaktinstinct Vi alla skola ärft från tidhendernas begyntelse, att mördha allt aetbart inför then strenga Wintern.

Mith rådh äro, om Ni äro under Hösten tvinghade at ut i skoghen färdhas, ta medh Eder bössa om Ni någon sådhan ägha. Om ni upptecka en jaegare före deth Han upptecka Eder oppenbarelse, skiiut Honom skyndsamth före Han afvlossa sitt gefvuer. Men faran vore nu olyckelighen icke ännu öfver, emeedhan deth hängha öfver Eder en öfverswallande risque, at yttermera jaegare strykha ther omkringh. Ladda therför om Edert gefvuer genasth ock håll Eder lekamen uthi en lågh profuiil.

11. Spindlarne (Araneae)

Lika så som ormen väcka then arcaiska skreck whilken alltjemt lefva inom menniskan, äro Spindheln ock ett föremål för Whåra mest primitifva redslor. Somliga rekna Spindheln såsom ett othyg ock en utaf sommarens plåghor. Jagh whill dock protestera ymnigen mot dessa whillfarelser. Spindheln, ehuru en whidrig warelse, medh en Ful uppsyn, giftiga gaddhar ock dess afskywärda åtta ben, whilka bära them kors ock twärs i wansinnets farth, äro Whår allierad i kamphen moth de öfriga plåghorna. Undhantaget voro möiiligen then långbenadhe Spindheln, som icke göra någon nyttha ethy de icke förmår sig at spinna något näth at fånga the andra pestilenta odiiuren. Möiiligen kunna the dresseras, at i menniskans tjenst, spåra skadhade mygg eller knott, och aflifva Them långsamt. Men tillååt Författaren försänkas uthi en stundh af tvifvel.

12. Tvestiiärten (Forficula auricularia)

Äro Husets Incräktare No 1, och lika som ordstäfvuet "Olycka komma sälldom ensam", komma dessa Infernaliska Monstrum alltidh twå ock twå. Then som icke fått en reprimandh af en Tvestiiärts sacks, veta ej heller at tala om dess krafth varmedh keftarna slås ihop. Sacksen äro til ytterlighet skarpt sliphad, at den medh lätthet skära genom kött och benh, ock öfver allt, whittna allmoghen om dess Ondskefyllda uppsååth. Medler tidh kunna Vi skydda oss moth them om Vi stendligen buro rusthningar af plååt. Men bettre voro, at runth klacken af Whåra träskor, bygga wallgrafvar, löphgrafvar, canonturretter ock pallisader, whilka the ej medh enkelhet förmå at intagha.

9. Knootarne (Simuliidae)

Knott falla öfver oss, lika som Persernas othalige horduer välla in i Grekland fordomtidha, om somrarne. Hur många frender och slektingar hafva Vi icke, som blevo lemlästadhe eller rifvna lika som trasor, lemnade ouppätna och til helften Dödha, som af knotten nestan mördhats, liksom then sorts respect Hunner whisade Goter, eller the Germaniska stammar the olycksaligha Keltherna. Whad whederstyggligheter hafva Vi gjort Them skyldiga, at Dinera fritt af whårt Heliga kött? Lika som Romarna, undher the Puniska krighen, jemnade Karthago ned till markhen, skola Vi ock finna Knottens rike och utan tvifvel om Whår Rättfärdiga Sakh, med beslutsamhet och modh, förstöra deth til dess grundhvalar ock förslafva dess folk för all tid framgenth.

10. Brunbjörnarne (Ursus arctos)

Björnen tillhöra ej sommarens plåghoandar af traditioon. Likwel göra de skogarna osekra, lika som strååtröfvare ock Fogdar uti Konungens tjieenst, stundom ansetta whårt mood uthi then stoora werlden. Deth äro synnerligen swårt at springa snabbare än Björnen, medh sina fyra benh mot menniskans twå. Icke heller voro deth lönt att vare sig klettra eller swimma, äfven så där äro Björnen menniskans öfverman. Men Vi voro sedhan tidherna begyntelse, beskaffade med then lyckosaligha ferdigheten, som Björnen alltjemt sakna, at Vi kan be en stilla bönh til Allas Wår Gud Father. Gud sjelf i Himmelen skola då, i eghenskaph at whara Wårt ombudh i Conflikten, ock i sin thur öfverrenskomna med Björnen om Wårt fortsatta ej så obetydhliga lif och lefverne.

7. Myrorne (Formica rufa)

Deth gamle ordstäfvuet "Gack bort til myrona tu late, see uppå hennes wäghar, och bliff wijs" äro for visso ett håån moot then bildadhe menniskan. Sjielv har jagh i weckor, studerath theras afskywärda boningar, men skola ej kunna vitthna om annath än theras bloodtörst och illsamma wilja, och det chaos wharmed de söka styra sith rike. Theras slott äro ingeth annath än then simplaste af förfallna bäfverlyor ock wägharna theras sakna det injeniöörsmässigha underhåll Vi öfver Werlden se af menniskan construerade motsvaarigheter. Jag skola ödmjiuukt vilja bidhra till werlden med ett annat ordstäf: "Om J vill trolla er borth alldeles i från ioordhens yta, lägg Eder nakna lekhamen uppå en myrstack".

8. Bromsarne (Tabanus)

Blinningarne ock Hestbromsarne äro creaturens och menniskans plåghoande No 1, ock de snabbaste af flygande fän. Whittnen tala medh skreck om theras bett, om hur Folk kliat uthi primitif galenskaph, först kliat huden väck, sedan aflägsnat köttet, och enwetet kliat till sistom sig ned till deth whiita benet. För att undvika att J ej ska klia borth Eder arm eller Eder fot, som J så whäl behöfva uti de enkla, dock så whiktiga och lifsnödvändigha, sysslor Edra, rulla in then bromsstungna persuonens fulla lekhamen hårt uthi ett båtseghel tills deth blifva som en lång korv i menniskans storlekh. Smörj sedhan in korvuen med tjiära som hålla ytterligare bromsar borta. Whattna korvuen då och då, för att then icke skola torka ut.

5. Huggormarne (Vipera Berus)

Mina händer darra utaf tanken att skrifvua om the aflånga monstrum, mot whilka endast en whäl slipadh yxa hjielpa. Trotz expeditioner i pluralitet, uti fahrligh och djiuup wildmark, skola I ej glömma deth första af möten medh dessa Urtidha reptiler. Åsynen af ormen, väcka den nedärfda och primituifva skräck, som menniskan alltjemt bära sedan tidhendernas begyntelse, då menniskan blott sjielva voro som kryph inför Djefvulen och Reptilernas härskaror uti then Gamla Ioordhen. I den olyckans saliga hendelse, at huggormens fruktade gadduar stinger Eder frändes fot, det skola ej vara tillräckeligt at suga ut giftet som många påstå. Nej, kapa snabbt Eder frändes ben just ofvuan knät. Om ormen bita Hanses näsa, aflägsna fort hufvudet utmedh axlarna, innan giftet når Hanses welzignade warma bankande hjierta, och innan du skola hafva en frände mindre uthi Then grymma Werlden.

6. Fästingarne (Ixodes Ricinus)

Whilken menniska förmå icke at rysa inför en nerfvarande Fästingh? Liksom myggorne, tracta de Vårt welzignade blood, så som Vi tracta efter fjellens delicata Röding, Kontinentens jästa drufvor eller som Quinnan tracta Mannen. Om du af den hendelse, märka att Eder lekhamen skola kännas tyngre och tyngre, letha utan skam skyndsamth i Edra alla skrymslen och wrår. J skola, whilket Gud förbiiude, upptecka dessa whiidriga varelser henga battallionswhiis, stora som canonkulor, ock frossa av Edra prifvuata vätskor. Sändh då budh efter en grenadiäär, om du hafvua et sådant compagni nära, som medelst kruth sprenga försiktigt här och hwar, tills Odjiuuren ock Eder lekhamen, fullkomligt äro skiljda från wharandra.

3. Getingarne (Vespula vulgaris)

Getingarne äro sommarens mest fruktade plåghoande mot whilka endast en redhig spaade hjelpa. Äfven så the modhigaste af combattanter, whilka stredo för liif och lem uti fremmande Coolonier ock Natiioner, och blevo uti slagfelthets bloodhiga chaos verjstungna och skiuutna och stundom både ock, whittna om getingens spjuth som voro det waersta och mest smertsamma af dem alla. Man bör icke underskatta vapnets litenheth, ethy det stinga på sådant whiis, att de starkaste och största av karlar gråto så som den mektigasthe av dååhnande floodher uti vårens wärme, och brööhla lika som ett koltbarn stundom göra, vilse uti skogarnas mörkha djiuup som de voro, allt under plåghorna af den Waanvetthige smerta som gadden tillfoga. För eder öfverlefnad uti Vår welsignade ioordh, i den olycksaliga hendelse af getingarnes anfall, göra man vettigasth i at fly tvenne lodskott från stridhens hetta och begrafven er skyndaktigt nedom trenne famnars diuup, uti Gudz fruktbara mylla medelst spaaden.

 
4. Myggorne (Nematocera Culicidae)

Dessa afskywerda små monstrum visa mennisken sälldom tillbörliker respect, såsom wharande ioordhens konungar och Gudz första ock mest elskwherda barn. Medelst et Fegth och Slugth smygande, lika som velicopedtjyyven strykha kring natten, swevfar de från varthelst den riktning de behagar komma, uthan någon som heldst Aaning om compuassens hviisare, och sätta sig på den menskliga lekamen, äfven på de mest prifvuata af domuener Vi hafva. Whäl de hafver landat, de uthan tillstånd införa den pestilenta snaabel vi alla afsky, och penetrestera Vår Salige och wehlsignade hud, varpå de tömma menniskan på Hennes vätskor tills hon skrympnar liksom en apelfrukt uti Solhens strålar, och Vi skola inom snaar stundh se Henne swimma af brithande sundha vätskor och eljest det giriga sugandhet ej få ett naturligth afslut, vi skola se Henne förenas medh then af torka plågosamma dödhen.

1. Bolgetingarne (Vespa Erabro)

Dessa atmosfaerens giganther swevande farkosther hafva, trots sin ofanterliga lekhamen, väna afsikther. Om man står så som stillnad, lika som bildadh af en stod uti kalksten, och whare sig andas eller tittar, göra de vist icke menniskan förnär.

2. Spyflugerne (Calliphoridae)

Äro icke i kamphen farligha att möta, medler tidh äro dess whederstyggeliga surrande och dess enwetna pestilenta formoga att rasta uti menniskans nafvel, i Hennes örons håla och på Hennes näsa, att de drifva then mest uthärdeliga och lugna mennisken först til et bondhelifs vardaglige simpla wanvett, där efter til godsherrens wredhe som öfvergå til den Konungsligha galenskapen, whidare til deth Bibelska raseriet, sedhan whidare til Krampher och slutlighen til en Katatonisk stelhnad och sedan avtaga andning och öfvriga lifsavgörande för menniskan nathurlige procuesser, just innan dödhen gifva menniskan sluteligh ro.

Jag hade ett hemligt ord som liten.

Jag minns det än idag. Uttalade jag det högt smälte älvarnas tröga isbröt och kristallklart vatten porlade nedför landet till kustens alla törstiga rallarrosor. Det fick även ketchupen att stanna  på korven, pappas parkeringsbot att rivas -

och - orden flöt fritt liksom
utan censur och varje grumlig
liten eller stor tanke konvergerades
till en vass pil som satte sig
just där den var ämnad att gå.

Men åren gick och för varje gång jag i nöd åberopade Ordet, ekade det mer avlägset. Mina ben vägrade att spritta, liksom förr när jag ropade högt i skogen och sprang som en gasell sick-sackande mellan träden, och nådde fältet där jag ropade igen, bredde ut mina vingar, lättade och snart var luftburen i en galen fart, svävande ned mot havet för att förenas med havsörnarna.

Jag undrar om jag glömt hur ordet egentligen uttalades, eller om jag glömt dess sanna innebörd - om det var en pakt mellan mig och Gudarna; att jag, i egenskap av vuxen, tappat en slags ödmjukhet eller respekt som jag inte längre kan återta.

Att jag nu endast använder det för egen vinning, för så banala saker som att bromsa tåget - så att jag hinner gå ombord innan dörrarna stängs, eller hitta några mynt i väskan för att kunna köpa en chokladbit. Att det numera endast handlar om min egen bekvämlighet och inte längre för äventyr.

Tro mig, jag försöker ständigt att finna tanken som var förenad med Ordet, för att utlösa dess sanna kraft. Kanske var ordet, dess fonetik, i sig meningslöst. Kanske var det snarare avsikten som gav magin. Jag vet inte längre. Men stumheten tilltar och jorden som sådan ger en urvattnad smak, alla träd, ängarna, himlen, havet - jag kan inte påtvinga mig själv min tidigare förundran.

Ordet finns ännu i munnen. Samtidigt som det slår an en klang, vilken ger mig en viss uppfattning om den goda känslan, finns det en bismak. Som om jag använt det för mycket. Till fel saker. För länge.

Kanske är det dags att ge Ordet vidare till mina barn. Eller kanske ska jag bespara dem den framtida sorgen: att en gång inte längre kunna använda det.