Jag har alltid haft många tankar.
 
Kanske mer än vad som är nyttigt att tänka.

Inom mig tycks de vara linjära och
motiverade. Intressanta och klarläggande.
De är objektiva, fördomsfria och fyllda av empati.
Men de kommer ut i en krokig form. Det blir en illa
passerad kallnad potatismos, en obekväm tystnad eller ett missat tåg.

Eller varför inte en haltande promenad på Vasagatan med öppna skavsår.

Som alla bär jag med mig både tunga och lättsamma känslor.

De har vägts mot min omgivning,
mot förväntningar och fördomar,
och mot min egen självbild.

Skrivandet är för mig den enda uttrycksform,
där jag kan överbrygga mitt eget filter
och frilägga tankarna till ett större sammanhang.

När jag skriver blir det ibland pretentiöst, som en ångande renskavsgryta, väl avvägd med kryddor och färger, och som serveras just när gästerna satt sig.

Men det kan också vara som att stoppa en pipa på Montmartre och slänga några mynt till en gatukonstnär. 

Bitvis är skrivandet som att sitta på toppen av Mount Everest och till slut få en leverans av syrgas.

Eller som den gången när jag skrev lösningarna på alla världsproblem.

Men det händer förstås ibland att jag bara stirrar på det vita arket, och drabbas av känslan av att varje ord som måste ut kommer att ränna som en värja genom köttet,

till den sista punkten är satt.