När rösterna klingat av

landat i ett inre eko

när tunga tankar smält samman

med mörkret

allt föll då på plats

och ändå, isär

som när 12 rader grå mosaik möter 9 rader röd mosaik

över en tom vallgrav av väntan

sopmaskinen som vrålar

genom de öppna dörrarna

tystnaden som skriker

genom de öppna munnarna

vart tar spåret slut?

när vet jag att jag är hemma?

var vilar rastlösheten om natten?

tunnlar är gjorda för att komma undan

gömma undan

vi försöker svälja varje liten mörkerminut

försöker fylla mellanrummen

stålskenornas atonala sång, längs mina ihåliga ben

ryggradsrälsen som dunkar andetagstakten, läggs i mina händers brustna löften

jag lever men andas tungt

hör mitt hjärtas dova dunkande

men inte för att det slår så hårt

utan för att det slår så smärtsamt vackert