Han drog yxhammar'n i kilen så det sjöng. Ett välkommet knakande följde.
- Nu så. Nu du, din djävul fick jag dig!
En smäll till och björkkubben delade sig i två. Han fick hoppa undan för att inte få den ena klampen på foten. Det gick inte lika lätt och kvickt som i unga år, undanmanövrerandet, men foten klarade sig.

Han visste att de pratade om honom nere på bilverksta'n. De andra gubbarna. De med hydraulyxor och skruvar. Undrade varför i helvete han envisas med att handhugga, såga och klyva.
- Ja, de kan få undra. Jag skiter i vad folk tycker.
Han skickade ut en brun stråle mellan framtänderna, driven med en perfekt anpassad rörelse med tungan mot gommen, slipad till perfektion efter ett helt livs snusande. Strålen träffade en gammal plåt som stod lutad mot uthuset. Tjonggggg. Han kom bra över fem meter. Ibland nästan tio, om han tog i. Detta var något som ännu fyllde honom med viss stolthet, så vithårig gubbe han var... Men tvi fan. Snuset rinner mer nuförtiden. Tjongggg. En ny brun projektil träffade den gullackerade metallen. Det stod SHELL med röd text. Snäckan var intakt men knappt synlig under en brunaktig massa som vidhäftade vid emaljeringen. Ett minne från den tid han drivit bensinmack på orten.

Dom kan då fan inte göra nåt ordentligt nu. Inte ens snus. Ta yxjävlarna dom gör idag till exempel. En yxsmedslärling från forna dar skulle ju fan ha skämts... Han tänkte på gubbarna därnere på verksta'n som nog ganska precis just nu hade hällt upp kaffe från automaten och satt sig. Ja, nog snackades det. De trodde nog han var konservativ som inte köpt automatklyv. Inte fan berodde det på nån konservativ inställning. Den största orsaken var, att han under några veckor fick ur sig sin under året uppbyggda ilska och frustration. Att klyvandet, huggandet och sågandet dessutom höll honom frisk och stark var inte fel. Det behövde han.

Det var en starkare version av den ilska som han känt första året
efter hon hade lämnat honom. Frustrationen blev bara värre med tiden.
- Tänk att... Fan!
Ännu ett tjong mitt i SHELL-snäckan. Spotta kunde han i alla fall. Han skulle ha kunnat ställa opp på cirkus, tänkte han. Lämnat allt och åkt runt och spottat för pengar. Men det gick inte. För gammal. Och sen var det ju för henne. Hon höll honom kvar, trots att hon lämnat honom.

Han slängde upp en ny kubbe på stor-kubben.
- Aj! Jävel!
Ibland glömde han bort att han bar inemot sjuttiofem år på sina axlar.
- Åh saticken vad det högg till...! Nä, jag ger mig ett tag. Det är kaffedags ändå. Han drog på sig kepsen. En sista brunskimrande missil i snäckan. Sen gräpte han ur prisen och skickade iväg den åt skogsbrynet till. Snart växer det väl tobaksbuskar däruppe tänkte han och hans fårade ansikte sprack upp i ett litet sällsynt leende. Jag har ju spottat snus ditåt i trettiofem år.

Dörren gick trögt. Den var rejält sliten. Ska man bli tvungen att byta dörrjäveln en gång till innan det blir dags för masklådan, tänkte han. Kepsen landade med ett floppande ljud på hatthyllan. Tapeten var från sjuttiotalet och föreställde komplicerade röda blomformationer på en matt grön botten. Fast det röda var mer rosa nu. Från början hade det varit illgrönt och knallrött. Han hade aldrig gillat den där tapeten.

Men det var hennes val. Han lät henne hållas, som han gjort för det mesta under deras femtiotvå år tillsammans. En toffel, skulle nog gubbarna på verksta'n säga. Men vad fan visste dom om hans djupa och livslånga kärlek till henne och hur lycklig han varit att få henne som livskamrat.
Så hon fick gärna som hon ville. Han förtjänade egentligen inte en sån änglalik kvinna som hon. Han var inte guds bästa barn, vilket han själv var medveten om. Bensinmacken hade aldrig gått särskilt lysande. Han hade kort stubin och var väl inte någon kundcharmör direkt. Personalen hade det varit omsättning på. Som chef hade han varit, kort sagt, en djävul. Som fordringsägare - hänsynslös. Ibland hade han personligen och handgripligen drivit in skulder. Stark i nyporna hade han alltid varit.

Sin fru hade han dock aldrig höjt rösten mot, än mindre handen. Denna sköra varelse som trots sitt goda läshuvud hade stannat i byn, vid hans sida, hela sitt liv, försakande en stimulerande akademisk karriär och ett ekonomiskt sett bättre liv i storstaden. Men nu hade hon lämnat honom. Hon satt i den slitna fåtöljen och tittade ut. Han strök henne över håret, som han alltid gjort. Hon log, men inte igenkännande och varmt som förr, det var bara en reflex. Idag var hon inte på rymmen i alla fall. Satt hon väl i sin fåtölj verkade hon stanna där. Gudskelov. Men man visste aldrig... Han tackade vedhuggningen för att han orkade leta och hämta hem henne varje gång.

Hon var inte längre hans, hon hörde numer till den satans Alzheimer.

Det var den jäveln han klöv varje vår.

Gång på gång.

Han satte på kaffet.