Själen min darrar så,
skrämd över dig som vandrar vid min sida.

Du får mig att le,
känna att livet kanske har en mening för mig med.

Spegelbilden jag ser likt en trasdocka,
så full med sömnad som påmins över de liv man levt.

Men där jag finner min styrka i visdom,
att inte ångra något som jag inte kan få ogjort.

Man måste kunna förlåta sig själv,
så vägen vi vandrar på förblir längre att söka nya utmaningar.

Underverk har aldrig varit något för mig har levt med filosofin,
att man endast själv kan påverka sitt egna historia.

Men sen du började vandra vid min sida...

Finner ej ord...

Men livet ler mot mig med all värme du ger.

Tänk att jag skulle få den äran att vandra med dig,
vid min sida på kärleken underbara värld där vi målar himlen så röd.