Ögonlocken klibbade och det tog lång tid innan Signe hade vaknat till så mycket att hon kunde se sig omkring för att se var hon var. kvällen innan hade hon gått omkring i parken med en flaska vodka som sällskap. Klädd precis sådär som unga flickor inte skulle gå klädda. Med en kjol som slutade långt ovanför knäna och svarta strumpbyxor med stora, röda, arga prickar på. Tröjan lämnade en glipa i magen och satt tight över brösten. Nu när Signe låg i sängen hade den åkt upp ytterligare och blottade revbenen som stack ut från den magra kroppen. Hon hade gått och där och hoppats på att möta någon. Kanske en våldtäcksman? I såna fall gick hon ju skylla sig själv. Signe tyckte om den skräckblandade förtjusningen hon kände när hon gick där ensam i parken. Hon om hon testade Guden som hon trodde på när hon var liten. Vakade han över henne fortfarande? Guds bortsprungna lamm, det var så hon kände sig. Fast Signe var inte säker på om hon skulle låta sig föras tillbaka i gemenskapen längre. Hon hade varit borta för länge.

Hon kände en dov tillfredställelse när hon försökte resa sig upp men inte kunde för att huvudet gjorde så ont. Hon lade sig ner på rygg och tittade upp i taket. Så hon hade ändå kommit hem på natten, det hade hon inget minne av. Ingen våldtäcksman eller strypmördare hade tagit henne, Gud hade gett henne en dag till. Klockan på hennes arm visade på halv ett. Den var sliten, bandet som höll fast klockan vid armen skulle snart gå av. Den hade en gång varit rosa, nu kunde färgen skymtas till ibland. I urtavlan log Den lilla sjöjungfrun tillbaka mot Signe. Också en person som inte passade in. Ariel, sjöjungfrun som ville ha ben och leva på land. Precis som hon kände Signe att hon var i fel element. Därför använde hon fortfarande klockan hon fått på sin sjuårsdag. Klockan var det enda som fanns kvar av den glada lilla flicka som Signe mindes från sin barndom. Nu fanns det bara ett trasigt skal som försökte skydda en förtvivlad själ. Hoppet och glädjen hade försvunnit ut genom ett av de många sår Signe tillfogat sig själv. Kvar fanns bara en stor ångest som tagit sitt fäste i henne, och någon slags Gudstro. Signe försökte strunta i huvudvärken och tog sig upp ur sängen. Strumpbyxorna hade gått sönder någon gång under kvällen eller natten, det var ett stort hål vid knät. Signe struntade i det och gick ut till köket för att ta sig något att dricka. På köksbordet låg en lapp från Signes mamma. Hon var och handlade och skulle vara borta några timmar. Det passade Signe som faktiskt hade planer för dagen.

Hon hade planerat det länge och när hon stod i köket undrade hon om modet skulle svika henne, nu när hon var så nära. Men än kände hon ingenting, kanske lite upphetsning. Idag skulle hon byta element, precis som Ariel hade gjort. Kanske skulle allt bli bra då. Med vattenglaset i handen gick Signe tillbaka till sitt rum. Hon tog av sig alla kläder och gick naken fram till byrån. Nästan varenda ben på hennes kropp stack ut, revbenen, höftbenen syntes i skarp siluett när hon rörde sig. När hon tog på sig underkläder och drog en mörkröd klänning över huvudet stack nyckelbenen fram. Signe tittade på klockan och insåg att hon fick skynda sig på. Hon hade ägnat mycket tid åt att planera och nu fick ingenting gå fel. Barfota sprang hon iväg utan att bry sig om att låsa dörren efter sig. Inte en enda gång såg hon sig om. Hon sprang tills hon kom fram till den bro som gick över järnvägsspåret. Bron var en förbindelselänk för de två stadsdelarna som järnvägen skiljde åt. Signe stod still i några minuter och hämtade andan. Hon hade inte ätit något på nästan två dagar och nu snurrade det i huvudet på henne av ansträngningen. Sedan klättrade hon över staketet och tittade ner på spåret. Det fanns ingen rädsla i hennes själ, bara en förväntan och nyfikenhet. Vad skulle hända nu? Skulle hon bli fri från sin ångest och mörker, de tvångstankar som förstört hennes liv. Skulle Gud stå på andra sidan och ta emot henne? Skulle hon bli en av hans änglar? Eller skulle hon göra som Ariel och byta element. Och komma till den plats där hon hörde hemma. Signe blundade och hörde hur tåget var på väg. Så tog hon ett djupt andetag och hoppade.

Klockan stannade i fallet, den skulle för alltid stå på tio i två. Den tid då Signe bytte element.