Två fåtöljer och ett litet bord
det är massor av spänning i luften
som svävar omkring i rummet
och aldrig tycks landa någonstans

Jag har avslutat meningen
och möter hans blick när han säger

"vet du att jag skulle kunna ställa mig upp och applådera eftersom det du gör är så jävla bra"

jag fortsätter att stirra då hans ord tystnar
får svårt att hålla tillbaka ett leende
samtidigt som en konstig känsla fyller mig
hörde jag verkligen rätt?

"det finns inget bättre du kan göra än att mötas med din rädsla och utmana den"

det är glädje som sipprar ut
i alla celler av min kropp
hans ord fyller mig från topp till tå
och jag känner hur jag växer

"du kommer kunna möta en människa med social fobi och faktiskt veta vad det innebär"

jag har aldrig sett det som en tillgång förut
klyschan säger att det alltid finns två sidor av samma mynt
och han har visat
att det bor en kung inom mig

"du kommer att bli en duktig beteendevetare"

psykologi och jag är inte alltid bästa vänner
vi möts ständigt av orden
"så du vill arbeta med människor"
men nu är vi redo

"Tack"