Jag får sällan dessa ryck
då jag känner
ett stort sug efter att skriva
jag älskar verkligen den här känslan.

hur det känns i hela kroppen
att jag bara följer med
då orden bär iväg mig
och väcker känslan av att ha hittat något som jag trodde var förlorat

det finns få stunder i livet
som fyller mig med mod som då jag
vågar tro på mina ord
trotsar alla former av krav på att prestera
och bara faller in i rytmen

det är konstigt att jag inte insett
att skrivandet också är en slags drog
där ruset är som starkast då jag
faktiskt finner mig själv i nuet igen.

Det jag skriver måste inte vara perfekt
och jag glädjer mig åt det faktum att jag
faktiskt tillåter mig själv
att göra något som får mig att må bra