det ligger en stor sorg i att jag inte längre
kan lyssna på lasse
utan att falla djupt ner
i samma ångesthållor som höll mig fången
då jag var som mest fanatisk

jag andades lasses ord dygnet runt
fick något varmt i magen då jag hörde hans röst
men alltid denna ångest som förstörde
och fortfarande äter upp mig

och jag önskar att jag kunde
lyssna om och om igen
för att hitta glädjen i hans musik
eller kanske glädjen hos mig själv

jag får en smärre chock av hur åren går
nu är jag långt ifrån 18 år
med lasse som min största idol
men hans påverkan är icke desto mindre

ångesten skapade något slags avstånd
och jag inser nu
att jag knappt lyssnat på hans senaste skiva
och jag kan inte längre alla hans texter

det är konstigt att känslan av att livet har förändrats
blir tydlig då jag inser att lasse inte längre finns med