Det började en grå måndags morgon när offret anmäldes försvunnen och de anhöriga anade det värsta. Inte för att offret på något sett hade några fiender eller ovänner av någon sort, han var faktiskt väldigt älskad, men hans nyfikenhet och ärlighet var ibland hans största problem. Och han var väldigt naiv av sig och litade i princip på alla… Inte de bästa förutsättningarna alltså att hitta honom i säkert förvar. De fasade för kidnappning och satt fastklistrade vid telefonen i hopp om att det skulle ringa, och de kunde få veta vad som pågick och kanske en möjlighet att få honom tillbaka.

En dag senare var en i familjen trött på att vänta och den yngsta medlemmen tillkallade hjälp på det bedårande, barnaktiga sättet med stora blåa ögon och en spargris med småmynt i. Personen bakom skrivbordet kunde inte göra annat än att nicka och ta emot pengarna, trots att det inte räckte om man jämförde med vad deras andra kunder betalade.


Barnet smög sig försiktigt hem igen och hade ett något pillimariskt uttryck vid matbordet den dagen. Föräldrarna anade inget oråd utan tänkte i den stunden bara på hur de skulle göra. Hur kan man förklara för ett barn att den de mest älskade, kanske aldrig skulle komma tillbaka? Skulle man dra sagan om himlen och helvete eller om återfödelse? Ska man linda in orden eller gå rakt på sak? Hur mycket skulle deras barn förstå? Hur skulle de själva ta det?

Chocken hade inte riktigt lagt sig och alla knaprade i sig grönsakerna utan så mycket som en protest, ingen efterrätt blev det och inget tjafs om badrummet. De kände alla täcket som låg tungt över huset och gjorde alla invånare väldigt apatiska… De kunde nästan se hålet som fanns, hålet som skulle vara fylld av honom. Han som hette Oscar.

Det nästyngsta barnet grät sig till sömns i saknad efter sin käraste vän, den han kunde prata med när han kände att hela världen var emot honom, den enda som verkligen lyssnade utan att döma honom. Den vän som han inte kunde acceptera var borta, kanske för evigt. En hel dag hade gått utan att han hade pratat med Oscar och hört ljudet av hans röst, och det var för länge i hans mening.


Den enda systern i familjen stirrade upp i taket i några timmar, bara glodde på en liten fläck och försökte tänka men hennes hjärna kändes bedövad. Oscar hade alltid funnits i deras hem och deras hjärta… skulle någon ens kunna försöka ersätta honom? Hon tvivlade på det. Det fanns bara en som Oscar och hans sätt att vara. Han kunde få en att le även när man ville störtgråta och han fanns alltid i huset när hon kom hem från skolan och haft en tuff dag. Han skulle aldrig döma henne, eller någon annan, och han välkomnar alla med en öppen famn.

Det var då hennes tankar började vakna till liv och hon började tänka på vad som kunde ha hänt honom. Han är inte den som brukar hamna i trubbel, och det enda han verkligen var beroende av var ben. Men vem var inte det? Hon såg visserligen mer det historiska i ett ben medan Oscar såg det fysiska… Men inte kunde det blivit hans fall? Nej, tänkte hon, det var för löjligt. Chansen var större med godis eftersom han var den största gottegrisen hon kände.

Diskret torkade hon bort en tår som dykt upp medan hon funderade på om han kanske bara gått sin väg. Men av någon anledning var den tanken mer deprimerande än om han skulle ha blivit kidnappad. Hon strök snabbt den tanken eftersom hon visste att Oscar älskade dem och aldrig skulle såra dem med flit.


Den enda som inte var melodramatisk var den enda som inte visste vad det ordet betyder. Alltså den yngsta i familjen som hade satsat alla sina pengar på en detektiv och hade fullt förtroende för henne. Först hade han faktiskt blivit lite förvånad över att han såg att det var en kvinnlig detektiv eftersom detektiverna på tv var alla män som förut var poliser men blev avstängda eftersom de hade attitydproblem. Men hans detektiv var inte man och hade inga attitydproblem, hon var riktigt trevlig trots att hennes syster var hans tandläkare. Det var faktiskt hon (tandläkaren alltså) som hade berättat om sin syster och hade lagt några kort med namn, adress och nummer på receptionsdisken och som han tagit och lade i sin speciella låda under sängen. I den lådan hade han allt hemlig men också allt användbart. Alltså syrrans dagbok, brorsans serietidningar, hans pokémon kort och detektivens kort.

Så han tvekade inte en sekund om vem han skulle anställa när det gällde att hitta Oscar igen, eftersom privatdetektiverna alltid är bättre än poliserna. Han somnade med ett leende på läpparna eftersom han hade en stark känsla att Oscar skulle komma tillbaka i morgon. Allt skulle blir bättre i morgon.


Föräldrarna i sin tur låg i sin dubbelsäng och läste varsin bok, ”I lyckans spår” och ”Skam är en sten”. Men ingen kunde fokusera på sina böcker eftersom de var i andra tankar. Så tillslut lades böckerna ned och de började tänka högt.

”Hur länge ska man vänta innan man vet säkert?” frågade modern i huset och fadern ryckte på axlarna.

”Ett halvår kanske… eller en månad. Jag vet faktiskt inte, alla jag har haft har dött med åldern.” Modern sneglade lite på sin man och skakade sedan på huvudet och kollade upp i taket igen.

”Ett halvår låter lite mycket… En månad låter bättre. Ska vi skaffa en till eller…” Fadern skakade genast på huvudet.

”Inte än på ett tag, ge det något år eller så. Annars låter det så elak som om man bara kan ersätta honom hur lätt som helst.”

”Det var inte så jag menade. Utan, du vet, om man ramlar av en häst ska man genast upp igen”, förklarade hon och han nickade sakta.

”Det stämmer i sig men tycker du verkligen det passar till det här tillfället? Jag tycker vi ska ge dem tid att sörja och bearbeta det i sin tid innan vi kastar något nytt på dem.” Modern fnös lite angående hans ordval.

”Kastar? Och du kallar mig otaktisk…” De log svagt men leendena försvann ju mer de grubblade på egen hand. Så mumlade de god natt, släkte lyset och fortsatte att grubbla i mörkret tills de somnade.


De satt vid matbordet och åt en tyst frukost när dörrklockan ringde och den yngste var genast på benen och sprang till dörren. Föräldrarna reste sig plikttroget när de hörde hur dörren öppnades och hur en kvinna började prata. De såg båda lite slitna ut när de stod i dörrhålet bakom sin son och kollade frågande på kvinnan som stod utanför i en strikt dräkt och rött lockigt hår som skar sig mot dräkten. Kvinnan log och deras son kollade förhoppningsfullt på henne och väntade på att hon skulle säga något annat än hej. Så nickade hon sakta och deras son skrek högt och de kollade förvånat på honom och märkte att han inte grät, han log från öra till öra. Brist på sömn och kaffe gjorde dem lite trögare än vanligt och de kollade på kvinnan för en förklaring. Just som hon öppnade munnen hördes ett högt skall som alla kände igen. Deras andra barn kom genast springande och framför deras hus stod en svart Saab parkerad och i fönstret såg de en Golden Retriever som ivrigt vickade på svansen. Deras yngsta sprang ut, över gräsmattan, med nakna fötter och det bredaste leende de någonsin skulle få se. Deras andra barn kom snabbt efter och bildörren öppnades snabbt och oförsiktigt så att hunden kunde hoppa ut och attackera sina vänner med varma slickar och kall nos.

Skratt och tårar av glädje betalade det som resterande av hennes lön och hon log mot de chockade föräldrarna när hon satt vid köksbordet och berättade vad som hänt. Den yngste fick beröm och kramar, och kakor, så det räckte och blev över och hans ego växte minst en halvmeter den dagen. Oscar låg utbredd på soffan och var helt slut eftersom han tydligen kommit vilse och hade sprungit till andra sidan stan. Hur han blev hittad fick de inte veta eftersom det tydligen var en yrkeshemlighet, men de brydde sig egentligen inte. Han var tillbaka och det var det som räknades.