Jag vet att jag nu räknas som vuxen
och ska leva på alla sätt som förväntas
av en ung kvinna i 20 års åldern.

Fast ni såg mig antagligen som vuxen innan
jag fyllt 18 då jag flyttade hemifrån tidigt
och har alltid kunnat klara mig själv.

Det har sagts att jag har en gammal själ
och den syns i mina ögon, i mina ord
men det låter så pretentiöst att säga.
så lått oss glömma det lite

För jag vill ändå lära mig av er,
era sorger är mina och era skratt var mina
fast våra gemensamma minnen
suddas konstant ut för att ersättas av nya

Det fanns en tid jag ville bli som er,
flitig och händig som min far
vänlig och påhittig som min mor
rolig och äventyrlig som min syster

Och en del av mig vill fortfarande bli som er
En del av mig ser fortfarande upp till er
Ni som visste allt när jag var barn,
Ni som fixade alla mina problem
Ni som kom när jag var ensam
Ni som torkade bort mina tårar

Det är nästan jobbigt att ha vuxit upp
och lämnat den trygghet som de första
14 åren av mitt liv faktiskt gav mig.
speciellt då era idolbilder har blivit bleka
och ligger nu på min vind.

Jag älskar er fortfarande.
Och jag är absolut inte besviken på någon av er!
Men någonstans längs vägen
slutade ni vara mina idoler,
mina förebilder, allvetande väsen

Till att vara vanliga människor
som glömt bort att inne i mig
bor fortfarande ett litet barn
som ser upp på er i svåra och bra stunder
och undrar vad jag ska göra.