- Du, det fanns ingen frälsare som kunde ersätta din egen kraft. 

- Nej, jag vet. Jag har förstått det nu.  

- Vad ska du göra nu då? 

- Jag vet inte det. Man får liksom ta det som det kommer. 

Sakta grydde dagen kring vår vandring. Luften kastade av sin fukt mot våra bara armar där vi gick. 

- Att vilja ha en frälsare kanske bara är ett sätt att undslippa ansvaret. 

- Jo, det tror jag att det är. 

- Men vad gjorde du då här? I mitt liv? Vad är ditt ärende egentligen. 

Han log. Ibland kan det te sig så irriterande detta att han alltid ler. Som om ord inte skulle behövas. Men jag behöver ord. Ord som upprättar mina konstruktioner av is och blod och lera. Ord som skänker tröst och vila. Tystnaden bryter isär och smärtan blir så skärande tom där och då. Och hans leende. 

- Ja, jag vet. Jag förstår det. Men jag vill inte förstå. 

- Du, jag lämnar dig nu. 

- Nej. 

Han nickade. 

- Varför då? Måste du det? 

- Nej, jag måste ingenting. Men du vill det. Du bara vet det inte ännu. 

När han for sin väg stod jag där som brydd. Den tomhet han lämnade efter sig var inte pockande och krävande. Den var bara tom. Solen smekte berget med yrvakna gryningsstrålar. Nu var sommaren snart här igen och jag stod ensam. 

När du går över fälten, nordväst om heden kan du se mig. Mina rötter har slagit ner långt mot den vattenåder som löper ut ur berget på södersidan. Mina grenar sträcker sig stillsamt upp mot molntaggar och soldis. Jag är en profil i ditt landskap, en kuliss fylld av liv. På våren sätter jag mina skott och varje höst drar jag hem min kraft - min egen kraft - och låter löven falla över markerna. 

Ibland i stilla sommarkvällar funderar jag över honom när vinden leker mina grenar. Och jag minns hans leende. Det där gäckande, samtidigt förtröstansfulla leendet. 

- Du, du finner den ska du se. 

- Ja, kanske det. 

- Hej då. Nu far jag.

- Mm, hej då.