Han: I den blinda förbannelse som förkunnat mörkerår sedan min sjätte jordemånad var Polstjärnans ljusklara vägledning intet vid din skimrande minnesgestalt. Du blev min självlysande riktning i en kartlös värld.
Hon: Jag står här vid kanten av en evighet. Spåren efter dina hovar förtärs sakta av vind och kyla. Har det gått några sekunder, eller ett år? Det är så svårt att veta när saknad och ilska tampas om rummet inuti.
Han: Genom milsvidd tundra drev jag mig skoninglöst framåt, intet annat levande visste väg genom detta stiglösa, köldvita och världsfrånvända land. Invid sömnlösa nätters lägerbränder kväljde mig syner, konvulsioner riste min kropp och vanvettshettan från demoniska minnen brände mitt inre.
Hon: Du sa, innan du for, att jag alltid varit ditt ljus. Men inte heller denna gång såg du mina tårar. Du såg alltid på mig som om jag fanns lite längre bort. Var det för att skydda dig själv som du behövde göra så? Möta en gudinna i din fantasi. Behövdes en gudinna kanske i din regi av den inre värld av gudar och hjältar du valde att leva i
Han: Otaliga hinder låg i min väg - allt övervann jag - för du var styrkan i min arm, modet i mitt bröst och stridsropet som manade min väg. Mina bragder i ditt namn blev till sägners sånger. De färdades framför mig snabbare än hoppet självt. Världars krönikor låg uppslagna sida vid sida, tolkningarna stod oemotsagda, profetian skulle gå i brand! Kommen var den vars sanna namns vibration skulle rämna templets grunder.
Hon: Hur ofta pratade du inte om djävulen. Om demonerna som styrde ditt inre. Jag baddade din panna. Jag, den levande, reella. Men jag kunde aldrig svinga det där spöet som din saga krävde av mig. Din besvikelse blev mig övermäktig och jag tror det var då du lämnade mig första gången. Du kallade det för uppdrag och äventyr. I mitt hjärta brann redan sorgen.
Han: I ett ringande dån stötte jag min lans genom belägrarnas härförare. I dammet från flyende massor mottog jag folkets jubel. Äntligen fick jag stå krönt som konung vid din sida! Du, min gemål, det skönaste väsen jorden famnat fram. I ditt hjärtas strålglans fann hoppet evig näring. Folket tydde sig till dig och hyllade din godhet. Mina gärningars rykte ingav dock mer fruktan än respekt och förlänade mig intet annat än ensamhet. Men ur ditt bröst strömmade välkomnandet som gjorde mig levande igen. I dig fick jag vila.
Hon: I världen utanför blev hyllningarna dina. Tidningar valde din bild i färg på sina förstasidor. Hemma grät du och sa att den enda styrka du ägde fanns i mig. Och du hatade mig för det. Men du såg mig aldrig. Den du hatade och den du älskade fanns inte.
Han: Tre fullbordade solvarv fick jag vandra vid din sida. Jag fann frid i små göromål och enkla skeenden. I fjärde solvarvets elfte månperiod anslog mig mina tankar igen. Min kropp var redan tärd av storslagna bedrifter. Nätternas vakenhet drev frågor genom ändlösa vandringar. Fårat mötte mig mitt ansikte i kristallkulans rundning. Dess inre slöjor stormade natthimmel utan att formera vägledning. Svaren stod ej att finna i dimman som omslöt min själ. Skapare, varför känner jag inte glädjen längre? Jag har ju nått mina drömmars mål, har jag inte? Nätternas vånda kom snart att slita mig ur din famn.
Hon: När åren gick förbi oss, med sorgsna leenden spända över sina axlar, började också jag mer och mer tvivla på om det var jag som fanns. Din verklighet tog över vår värld och jag spelade de roller jag blev tilldelad; Kärlekens givmilda kvinna, horan och skulden. Ur tomma käril öste jag kraft som inte fanns att ösa. För att du skulle orka.
Han: Åh, du kärlekens givmilda kvinna! Allt du gav, och så illa jag belönade dig. Jag gäldade din kärlek med att vända mig ifrån dig och gå. Ditt ljus brände min rygg och drev mig bortåt. Bruten återvände jag till tundrans ensamhet. Minnet av dig fick mina steg att vackla, av oövervinnelig styrka var blott en självning kvar. Du var min kraft, jag hade aldrig haft min egen.
Hon: Jag fryser här, där jag står och ser ut över öknen. Jag vet att svaret inte kommer att nå mig ändå ropar jag frågorna gång efter annan: Var är du, som under alla dessa år borde varit min livslust och min glädje? Fann du någonsin vad du sökte där i blicken bortom? Är din saknad lika stor som min?
Han: Intill döden tärd föll jag på knä och grät. Min sorg över att inte älska mig själv ekade genom kosmos. För varje tår som föll sprang en blomma upp ur tundran. I hundra och åter hundra tider grät jag - när sorgen nådde botten fyllde ett vilsamt ljus mitt inre. I förlåtelsen av mig själv fann jag ett inre tempel att ömsint vårda. I min närvaro blomstrade tundran åter.
Hon: Din tundra må blomma nu, min kära. Min kraft är slut. Den skickade jag i din kappsäck till färdkost.