När ljuset övergår till mörker, när det blir natt
så anar jag åter sömnlöshet, och det gör mig så ofta alldeles matt
det är så påfrestande att gräva ner sig hela tiden
i tankarnas grav, men samtidigt minnas en tid som nu är förliden

då ljusets strålar värmde hela min kropp och själ
när positiva tankar gjorde att jag då mådde riktigt väl
men nu är allt så annorlunda
jag vill verkligen sova, men kan bara blunda

”som man bäddar får man ligga” är en bevingad fras
men det är inte bara jag som har bäddat, det har orsakat att jag ibland känns som en sprucken vas
så mycket beror på omständigheter och lagar som har orsakat kaos i mitt liv
och jag har inte godkänt detta själv, eller varit det minsta naiv

utan det har bara blivit så
och över detta kan jag inte rå
jag kan bara följa med den växande strömmen
av arbetslösa och sjukskrivna som drabbats av den här mardrömmen

att så många mister sin inkomst och identitet
att vi inte respekteras av våra förtroendevalda, som tror att bara de vet
de som aldrig har provat och kommer knappast själva att fastna i denna situation
för själva så frodas de och mår gott, medan många av oss ”andra” har känslan av att ha nått en slutstation

vi är människor, men enligt de styrande är vi små
vi är många, och de är få
men det är de som bestämmer och deras plånböcker är fulla
medan vi fattiga ur sparbössan ofta får tulla

de pengarna tar ju så småningom slut
och då kanske många på gatan åker ut
men i mina grubblerier, i min ångest och oro
försöker jag i alla fall ha ett visst hopp, och jag har ju min tro

att allt ska ordna sig till det bättre en dag
det hoppas jag
så att man får börja känna respekt från de som styr
för fortsätter det såhär, så går snart allt överstyr

men här ligger jag nu och tänker, och reflexioner kommer och går
men jag tror som sagt att någon gång så måste det lida mot vår
så att glädjen och livslusten en gång ska komma tillbaka
så att jag någon gång får sova riktigt ordentligt, och slippa vaka




© Ted Örnberg 2009
Foto:www.fotakuten.se