När jag är utan det som
får tankarna att sluta
flyta ut
biter jag ihop.

Hårt, ihop.

Så att tungan blöder
och huvudet
värker.

Då ersätts sorgen
med tomrum som
jag kan yla ut
när jag inte längre är
utan.



Och det behöver
inte synas att jag
svartnar på insidan
av destruktiviteten.